Etiketter

, , ,

Jag har levt lite i en bubbla nu på senaste tiden, och det dröjer en stund innan jag ser vad som händer runt i bloggosfären. Nu har då jag till slut hört några gånger om mobbningsoffret som gav igen. Och olika tankar runt det. Och jag måste säga att jag håller fullständigt med Karin (Ketchupmamman) både i hennes debattartikel och i hennes senare inlägg.

Jag kan förstå Casey och kanske skulle jag själv velat kunna göra det i det läget. Men skulle jag vilja leva med mig själv om jag skulle ha skadat någon permanent i ryggen? Är det inte en av de sakerna som skiljer mig och mobbare? Empatin?

En gång i tiden så retade jag min kusin M. Jag försökte då reta upp honom på olika sätt. Av någon anledning så gjorde jag då narr av hans kompis J. J var inte där, och jag hade ingen åsikt om honom, vi hade väl träffats någon gång bara, jag träffade bara min kusin när jag var på landet på sommaren så vi umgicks väl inte så mycket. Men som sagt, jag sa något om hur korkad hans kompis var. Och plötsligt flög M på mig och tog strypgrepp. Jag vet inte vem av oss som blev mest chockad. Men en annan kusin till mig (också tjej som var med mig och retades lite) lyckades lugna ned honom. Det visade sig att J ständigt var mobbad på skolan – och M var en av de få som ställde upp på honom.

M är och var en genomsnäll person så till och med jag fattade att det var något som låg bakom på hans reaktion. Jag var också i efterhand glad för att han reagerade. Även om jag aldrig skulle ha retat J så gav det mig en behövlig tankeställare. Samtidigt vet jag att hans reaktion och attack på mig fick honom själv att må dåligt. Och hade jag på något sätt skadats då så hade han nog haft svårt att hantera det.

Min poäng?

Jag förstår och är glad för Casey skull att han reagerade, och att det gick ”bra” för mobbaren. Jag hoppas det löser sig för honom och att mardrömmen är över. Det känns bättre att han agerade utåt och stoppade plågoanden istället för att ta sitt liv – eller ta med en pistol och skjuta ner mobbaren alla som ser detta fortgå utan att agera. Egentligen tycker jag det är sorgligt att det behöver gå så långt. Att det ska krävas att man har den fysiska styrkan att göra upp med mobbaren.

Det passar bra att jubla och hylla honom nu. Men var fanns alla människor under tiden detta fortgick?

Pratade med en kille som blev mobbad i uppväxten igår. Han berättade att mobbingen började redan på dagis – både av personal och andra barn. Som barn till en utlänning på 50-60-talet så var man fair game. Men vem som blir mobbad är svårt att förutsäga. Men det som jag tycker är värst är att i många fall som man hör om mobbing så har även vuxenvärlden på något sätt varit med och svikit. Visat vägen. Blundat. Eller bara förminskat det hela.

Tittar på den lilla killen i filmen. Han påminner mig lite om S som mobbade min lillasyster. S vars mor troligen misshandlades av pappan. Som troligen själv blev misshandlad. Det hände ingenting i utredningarna. Lärare flaggade och så. Han satt i alla fall för ett par år sedan i fängelse. Jag vet inte vad han gör i dag. Jag tror inte han var lycklig på den tiden. Jag tror inte han är lyckligare idag. Det finns historia bakom mobbare också. De är också personer.

De är avundsjuka sa min mamma alltid om barnen som retades. I dag inser jag att det nog stämmer i många fall. Men kanske jag inte förstod vad de var avundsjuka på. I min värld så hade ju de allt. De hade popularitet. Vad hade jag?

Annonser