Etiketter

,

Jag är nog i grunden monarkist. Jag tycker det är kul med kungafamiljen. Lite glamoröst och vackert. Visst lägger vi en massa pengar på dem, vilket ibland känns onödigt men å andra sidan känns det som vi slänger pengar på en massa andra onödiga saker – typ fd politiker som inte gjorde något bra jobb tidigare och sen får en massa pengar. Jag gillar framförallt Victoria. Jag kanske har retat mig lite på Madde ibland då hon känns lite som jag tycker ”brats”. Carl Philip har jag väl ingen uppfattning om. Om kungen har varit otrogen eller så skiter jag egentligen i. Jag tycker synd om hans familj – men det känns ändå som en personlig fråga och ingenting som bör valsas omkring i pressen.

Drottning Silvia tycker jag verkar vara väldigt snobbig och skulle nog kunna platsa som en brittisk drottning. Men å andra sidan så verkar hon vara en empatisk person som engagerar sig i vissa frågor – då framförallt barn som far illa vilket talar till hennes fördel. Så jag är väl rätt nöjd med familjen i stort.

Så kommer då det här med hennes Silvias som var nazist. Något som nog de flesta insåg att det låg något i. Alla utom Silvia då som försökte rädda sin fars heded – till viss del på bekostnad av hennes egen efter ett famöst brev då hon ifrågasatte TV4 som visade programmet.

Nåväl, hon tog sitt förnuft till fånga och gjorde en egen utredning. Och där får hon då svart på vitt att han var nazist. Men på något sätt försöker hon/hovet ändå på något sätt se förmildrande omständigheter. Det här med ariskheten handlade ju egentligen om att rädda den här stackars juden. Det handlade inte alls om att göra sig en rejäl hacka. Men det känns ändå förståeligt. Jag kan acceptera att man krampaktigt försöker hålla fast vid denna tro. För hur kan man plötsligt vända sig emot en förälder som man är uppväxt med som man har en bild av hur han är och sedan plötsligt förkasta honom. Vad är poängen? Eftersom han är död så är det liksom inte så mycket han kan stå till svars för.

Men då kommer då mister historia själv. Herman Lindqvist. Mannen som faktiskt fick mig att börja läsa historia på universitets nivå. Tyvärr så ledde väl dessa studier till att jag har svårt att läsa hans historiska böcker då hela mitt inre utbildade jag skriker ”Källkritik, källkritik!!” när jag läser hans böcker nu. Och denna man har då blivit intervjuvad och kommer då med sin egen tolkning:

– Man kan fortfarande inte säga om hennes pappa var nazist eller inte. Få av medlemmarna i kommunistpartiet i Sovjet var kommunister. De var med för att de ville kunna verka i sitt samhälle, säger Herman Lindqvist
Det är väl ändå ett eget val att bli medlem?
– Det är inte så enkelt att i den tyska naziregimen ta avstånd från det hela.
Det kan inte ha varit samma tryck att gå med i nazistpartiet i Brasilien, där Walther Sommerlath blev medlem 1934?
– Nej, men han åkte tillbaka till Tyskland och levde där.

Allvarligt talat…jag har svårt att köpa att någon som lever i Brasilien känner sig tvingad att resa tillbaka till Tyskland. Vad sägs om det här scenariot: Walther Sommerlath är i Brasilien. Han är en klipsk affärsman och inser att det kan finnas pengar att tjäna i Tyskland om Hitler får igenom sina idéer. Han blir medlem i partiet. Reser tillbaka och ”räddar” juden som då kan lämna Tyskland. Samt sin lönande affärsverksamhet. Affärsverksamheten tar Walther hand om. Men eftersom fruns bror är Brasilianare och kämpar mot Tyskland så finns det en officiell historia hemma. Det är en leksaksfabrik.

Jag förstår Silvias bevekelsegrund att försvara och försöka finna bevekelsegrunder för pappan. Men jag förstår inte Herman Lindqvist.

Sen finns det ju naturligtvis en annan tolkning med. Det hela handlar om SD. I alla fall enligt skjutjärns reportern  Lisa Röstlund.

Den till synes gedigna utredningen om drottning Silvias far Walther Sommerlaths relationer till nazismen under andra världskriget, avslutas med en drygt två sidor lång källhänvisning. Som nummer två på litteraturlistan ligger en länk. Den går till Stellan Bojeruds blogg, och leder till texten ”Brasilien under andra världskriget”.

Stellan Bojerud är krigshistoriker och har forskat på Försvarshögskolan. Efter att ha varit med i både Centerpartiet och Moderaterna valde han 2007 att engagera sig i Sverigedemokraterna.

Och då är frågan från journalisten: ”Finns det några betänkligheter med att artikelförfattaren är sverigedemokrat?

Självklart borde väl det faktum att en person går med i SD göra att denna person per automatik har gjort sig omöjlig på alla möjliga sätt. Herregud, ska vi börja ta någon som har gått över till SD på allvar, hur ska det då gå med samhället. Nej, tur att vi har journalister som Lisa som har sett sanningen och kan föra fram de viktiga sakerna.

Lite lustigt var det väl när jag sökte på Stellan själv för att få koll på vem han var och se lite mer på hans CV återigen hamnade på en vettig SD persons blogg.

 

Advertisements