Läser ännu ett bra inlägg hos den kära Catta idag om det här med näthat. Började skriva en kommentar, men gav upp då det blev alldeles för svamligt så jag kör det här istället.

Själv har jag svårt att läsa vissa bloggar numer då jag bara känner mig frustrerad över diskussioner. Det blir verkligen så ofta att man angriper personerna och skiter fullständigt i att svara på argumenten.

Jag kan hålla med båda grupperingarna som Catta nämner- även om jag personligen tycker at Monica med anhang har svårare att presentera argument utan gärna bara försöker (och ofta i mitt tycke misslyckas!) med att göra sig lustiga över andra och skryter om sina egna förträffligheter. Det står mig upp i halsen helt enkelt. Jag tycker synd om KÅB som har haft det hemskt – men jag har mått dåligt när jag läser hans blogg då det känns som han lever i en värld som är främmande för mig. I en del av dessa människors värld så verkar pappa vara synonymt med någon som utnyttjar barn sexuellt. Åminstone om förhållandet inte håller. Samtidigt förstår jag honom på många sätt. Han blev inte trodd – självklart så tror man då på alla för att inte utsätta dem för samma sak han gått igenom.

Problemet är att det kanske inte alltid är BARNETS berättelse man då tror på. Det kan vara mamman. Och vilken skada gjorde det honom att hans pappa aldrig var intresserad av honom? Hur kan han då vara emot att en pappa kämpar för att få vara där för sitt barn? Jag förstår inte riktigt hur man tänker där.

Och sen ser jag inte riktigt hur BARNET gynnas av diskussioner, framförallt inte spekulationer om barnet har utsatt för sexuella övergrepp på nätet. Jag vet inte hur man som barn skulle reagera över spekulationer om föräldrarnas mentala hälsa. När man ser till barn som har blivit kidnappade av en förälder så tror jag att jag personligen, skulle vilja se det som utslag av en sjukdom snarare än egoism där föräldern sätter sig själv och sina intressen före än mig. Psykisk ohälsa kan faktiskt vara bra som förklaring – även om det inte är en ursäkt i alla sammanhang. Men just förståelsen för varför någon svikit känns som en viktig del, åtminstone för mig.

Men frågan är hur man ser på att detta debatteras på nätet? Det är en helt ny generation som växer upp nu. Det är svårt att veta hur de kommer att se på diskussionen när de läser om det om 10 år. Saker och ting kommer då att ha hamnat i andra perspektiv. Men här och nu lever vi i dessa diskussioner och jag tror alla mår dåligt att läsa om spekulationerna. Och hur orkar man med det? År efter år?

Advertisements