Etiketter

,

Jag skrev igår om kompisarna jag hade lite issues med. Eller kanske föräldrarna mest då.Det finns då en fortsättning från idag på fall nummer 2.

Killen var hemma hos sonen och de skulle leka vid kojan. Vår yngre förmåga, drygt 3 år, sprang efter dem. Kompisen uppskattade inte detta. Han knuffade omkull lilleman, slet av honom cykelhjälmen och kastade den i ansiktet på honom och avslutade med att stampa honom i bröstet.

Min sambo, som stod i närheten, skällde ut killen efter noter och bad honom sedan försvinna. Killen drog hem. När jag då kom hem så funderade jag mycket på vad göra. Jag försökte ringa numret som stod i skolkatalogen. Men det var ju det här med hemligt nummer. Och vad säger man?

Så jag vandrade i väg och berättade det hela, rakt upp och ner. Beredd på många olika reaktioner. Reaktionen blev ”Oj då”.

Så vi vår väl se hur det går imorgon på skolan. Om barnen pratar tillsammans eller så. Jag känner mig rätt chockad. Hur ska man reagera? Vad bör man göra i sådana här fall? Jag är inte van vid våld. Och jag hade inte trott att jag skulle få uppleva det så här tidigt. Att jag precis läst förra veckans brott från Nordisk kriminalkrönika om mordet på Kevin 4 år av en 5 och en 7-åring gör väl att man får ännu mer känslor runt det hela. Barn är kapabla till väldigt mycket som man (jag i det här fallet) aldrig kunnat föreställa sig.

Advertisements