Etiketter

Jag fick tips att läsa ett inlägg hos Mommy Mu (eller ”Kossan” som MA hånfullt skriver) där Madde skrivit om sin historia. Det är väldigt svårt för mig att sätta mig in i den sitsen. Tänk att få reda på att man inte är barn till den man tror är föräldern? Jag kan kanske förstå den känslan. Känslan av att blivit förrådd. Jag tror det är bättre att man får reda på detta tidigare, så att det är en naturligt del av ens liv. Men å andra sidan kan även det leda till vilsenhet en känsla av övergivenhet. Under hela livet. Någonstans finns det väl också en känsla av att man redan från födseln då ansågs oväsentlig. Ointressant. Av den anledningen förstår jag att man kanske väntar med att tala om det. Men när blir barnet redo för sanningen? Eller när blir en mamma redo att berätta sanningen för ett barn – och riskera att se ett fördömande från barnets sida?

Blodsband ses som så viktigt och jag förstår att det bygger upp känslan. Allers känslan som Madde så träffande beskriver det. Och nog kan jag se att en sådan känsla kan infinna sig. Om båda parterna har tänkt och längtat efter varandra. Men tänk om man som i Maddes fall har en pappa som faktiskt inte brydde sig alls någon gång. Att biologiskt bli pappa är inte samma sak som att bli pappa. Att bli pappa kräver på något sätt att ett band upprättats. Som mamma blir detta lite mer naturligt. Du har burit barnet och du har fött det. Att bli biologisk pappa kräver liksom bara en sak. Jag har tidigare diskuterat det under frågan att bli ofrivillig pappa – nu vet jag inte hur det var i det här fallet.

Min sambos pappa är illegitim – som det fortfarande hette på den tiden. Jag har inte riktigt förstått om pappan var gift eller inte. Han skrev i alla fall på faderskapspapper om jag förstått det rätt. Sambons far har väl i många år funderat på att ta kontakt. Men till skillnad från Madde så har han inte vågat. Kanske för att han varit rädd för resultatet. Att bli besviken. Nu är det försent. Den biologiska fadrn är död sedan flera år. Det fanns tydligen syskon där som pappan funderat på att ta kontakt med. Men frun har tydligen varit sjuk så sambons far har inte vågat ta kontakt. Han är rädd för vad hans uppdykande kan ställa till med.

Jag har känt en viss irritation över sambon/sambons far inte bara tar tag i det hela, vad kan hända? Men när jag läser Maddes beskrivning så får jag lite mer förståelse. Att bygga upp en sådan förväntan under många år – kanske ett helt liv – och sedan mötas av ett jasså. En trevlig människa, men helt enkelt inte någon man har något gemensamt med själv. Någon som kanske inte riktigt utstrålar något intresse att möta en själv heller.

Min sambo är en kopia utseendemässigt av sin far. De har även väldigt lätt att umgås utan ord. Jag minns så tydligt när vi precis träffats och de stod och tittade på en bil tillsammans. De utbytte leenden och nickningar utan minsta ord och tydligen hade de med det kommunicerat en massa. Sambons föräldrar är skilda så från han var 12 år så bodde han med sin mor. Han och pappan hade inte mycket kontakt sedan dess. Pappan hade sin nya fru (18 år) och snart två barn till och han hade inte så lätt att hålla kontakten med det första barnet, trots att de bodde så nära. Det var inte förrän sambon tog körkort och själv kunde åka och besöka sin (nyskilde) far som förhållandet återupptogs. Men jag märker att det aldrig kommer att bli en naturlig del. Barnen har farmor och hennes pojkvän och farfar och hans flickvän men farmors pojkvän är den som är viktigast för dem.

Men just likheten mellan sambon och hans far var det som jag tänker på då och då. För sambons far är absolut inte lik sin mamma eller hennes släkt. Så troligen kan det nog ha funnits ännu en äldre kopia av dem. Och kanske finns det fler, om barnen har ärvt samma genetik. Vore det inte intressant att träffa på dem? Men samtidigt – kanske drömmarna och förhoppningen i många fall är det viktigaste – kanske verkligheten blir en besvikelse. Och vad har man då kvar?

Madde har nu försökt kontakta sin far igen. Jag hoppas det går bra att de får bra kontakt.

Annonser