Etiketter

,

Som varande tjej så reflekterade jag inte så mycket om hur det var att vara kille under min uppväxt. Killarna funderade jag helt enkelt inte på förrän jag började i mellanstadiet och blev kär. Men inte heller då tänkte jag över dem. Jag hade olika killar i klassen. De här busiga och störiga killarna som alltid hördes. Och lärarungarna som flitigt pluggade som jag i högstadiet konkurrerade med, så att det skulle finnas någon antipluggkultur hos killar reflekterade jag inte. Jag hade kanske till och med välkomnat en sådan 🙂

Nu har jag då söner. Jag har en tänkare av stora  mått. Han suger in kunskap och funderar runt detta. Redan på dagis när de skulle lära sig om former så skilde han på rektanglar och kvadrater. Han kunde själv börja förstå litegrann av multiplikation. Bokstäverna förstod han snabbt och man sa redan när han var 3 år att han snart skulle knäcka koden och börja läsa. Men på något sätt så kom aldrig det där.

Förra året började han förskoleklass. Det var 3 timmar om dagen. Där fick de lära sig bokstäver och räkna saker. Been there, done that. Sonen försökte istället lära sig annat hemma, till exempel frågade han mycket om engelska ord. Fortfarande inget läsande. Han började få lite kritik då han inte satt stilla. Man hade samling på mornarna där man skulle sitta på golvet och prata lite. Vilket väder var det ute. Högläsning. På utvecklingssamtalet när han skulle tala om vad han lärt sig så nämnde han att han börjat lära sig klockan. Pedagogen såg lite förvirrad ut. Själv visste vi att det handlade om pysselboken att lära sig klockan som han med stort intresse hållit på med hemma.

Nu har han börjat första klass. Han frågade hoppfullt första dagen när de skulle få läxor. Än så länge har de inte haft några. Han har heller inte kommit hem med någon nyhet om vad han lärt sig. Fortfarande läser han inte. Han sätter ihop ord, men blir det för långa ord eller en mening så tröttnar han snabbt. Jag hoppas de kan fånga upp hans intresse och hjälpa honom vidare. Jag hoppas verkligen de inte lyckas få honom att misströsta. Tappa tilltron till skolan. Känna att det inte är något för honom.

Jag tänker på mig själv när jag var liten. Jag kunde sitta som ett ljus i timmar. Sen kanske jag inte hörde vad som sas, jag kunde vara djupt inne i min egen lilla fantasivärld. Jag började läsa tidigt – och så fort jag förstått det här med böcker så började jag sluka dem totalt. Jag undrar hur min son kommer att tycka om skolan. Hur mycket av det han lär sig kommer att komma därifrån?

Eftersom han är väldigt kunskapstörstande är jag inte orolig för honom – men jag undrar hur många andra man tappar genom att inte vara lyhörd. Kanske är de där samlingarna (som jag förövrigt vet att även andra hade problem med, även tjejer) det bästa sättet att utbilda och få folk intresserade – kanske ska man se på alternativ istället att ge guldstjärna till de som lyckades vara lugnast och stilla längst…

Jag läser en artikel i Newsmill av Mats Olsson, som ofta kommer med mycket vettigt på ämnet skolan och kön.

Han är dessutom lysande vass i kommentarerna:

@Kerstin Dahl
 ”Skolan har alltid handlat om att sitta stilla och följa med. De flesta pojkar klarar detta utmärkt.”
 Jag tror att det finns olika uppfattningar om vad som är skolans uppgift. Du har inget stöd för din tolkning i läroplanen.
 Den andra frågan är kanske mer spännande – även om de flesta pojkarna lyckas anpassa dig kan det bli ett förbluffande stort antal som inte klarar av de här kraven. Hur stort svinn kalkylerar du med?

Annonser