Etiketter

, ,

Så nu är det slut i alla fall. Läraren är kvar, men å andra sidan får man mer resurser i klassrummet så det känns som man ändå vunnit en stor vinst i slutändan (åtminstone till jul). Icke att förglömma så har även föräldrar till tidigare elever skrivit på ett upprop till stöd för läraren – då de inte känner igen bilden som målats upp. En sak som jag har reagerat på litegrann är det här snacket om anmälan och att det om det inte finns en anmälan så finns det inget fog för kritiken. Enligt föräldrar håll så har problemet varit oväntade raseriutbrott. Sådant är det svårt att egentligen göra något åt, egentligen. Men det kan göra rätt stort intryck på barn.

Jag kommer ihåg när jag gick i trean. Det var nog första terminen då och vi hade en vikarie då fröken var tjänstledig (mammaledig kanske). I något sammanhang så säger hon då att vi var bättre än femmorna på något. Lite senare så säger jag då detta till min storasyster (som gick i femman). Hon säger det till sin magister och han säger då till min vikarie på skarpen. Så här i efterhand kan jag känna en stor förståelse för denna stackars nyutexaminerade vikarie som får en tillsägelse (så jävla dåligt hanterat av honom!) av en äldre kollega. Så vad hon gör är väl sedan att säga till mig i klassrummet. Det var så fruktansvärt jobbigt. Jag kände mig så hemskt fruktansvärd, jag kände mig skyldig som att jag gjort något fruktansvärt fel – samtidigt mindes jag inte ens att jag berättat det för syrran. Det slutade med att vi båda grät, och hon insåg nog hur dåligt hanterat det var av henne så hon bad mig så hemskt mycket om ursäkt.

Nu efter snart 30 år så minns jag fortfarande detta. Känslan, en vuxen som skäller på mig (eftersom jag utanför hemmets väggar alltid varit mycket väluppfostrad så var det liksom inte något som hände så ofta). Jag var lite rädd för henne. Även om vi klarade ut händelsen så låg ändå rädslan att jag skulle göra något annat fel kvar under tiden vi hade henne. Jag blev än mer försiktig.

Under min uppväxt, i min klass, så fanns det aldrig någon som visat på behov att slå någon elev. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om man gjort det. Men grejen är att man kan nog skada ett barn rätt bra med utbrott med.

Och visst ska man ha konkreta händelser innan man gör någon aktion- och inte bara ”byskvaller”. Men problemet är väl att man kanske inte vill riskera att just mitt barn ska råka bli detta ”konkreta” exempel.

Advertisements