Etiketter

,

Ibland är det något jag ska klaga över och jag bygger upp en förväntan på hur jag ska bli bemött. Jag slipar argumenten och hör de fåniga byråkratiska svaren som jag ska få och jag kommer med skarpa och syrliga kommentarer i huvudet. Så ringer man då samtalet och börjar och ganska snabbt så får man medhåll och ett ”jamen självklart!” och så sitter jag där och känner mig som en guldfisk som gapar och stänger munnen. Jag har liksom inte sagt mitt. Istället för att spontant bli nöjd och glad över beskedet så blir det mer antiklimax, någon sorts besvikelse över att jag inte får använda alla mina argument.

I går hände det igen när jag skulle byta grupp för min sons träningsaktivitet. Den officiella orsaken (vilket faktiskt till viss del stämmer) var att det krockar då båda barnen har aktivitet på samma dag och det därför skulle fungera bättre med en annan dag.

Den egentliga orsaken var helt enkelt att jag höll på att få psykbryt på den i min mening inkompetenta tränaren som han hade förut. Vi försökte tidigare i augusti få byte av dag, men det skulle vara svårt att byta till sig på tisdagar då det var större tryck då (go figure!) men jag kunde ringa under tiden den nya läraren hade pass (!) för att kolla om det fanns en möjlighet. Så istället för att ringa så var jag på plats med alla argumenten uppradade. Jag hade heller inte förväntat mig att vinna något utan tänkte väl tala om att vi ger det en termin till och sen satsar vi på angränsande kommun. Jag kom så långt som att jag ville byta grupp och hon svarade glatt ”Naturligtvis!” och så var det klart.

Hann till och med rusa den stackars killen dit så han fick köra det första passet. Man märkte stor skillnad i gruppen så det känns väldigt hoppfullt faktiskt.

Annonser