Etiketter

,

Jag har ganska lätt att komma överens med de flesta människor på mitt jobb. Jag kan reta mig på en del personer. Framförallt kan jag störa mig på hur de kommunicerar. Framförallt när det gäller ”backoffice” som jag då behöver hjälp av ibland. Vissa människor som hamnar på dessa platser kan då vara enormt tekniskt duktiga men katastrofer att ha i samma rum som kunder. Jag har träffat en del sådana människor och efter att slitit mitt hår över dem och argt diskuterat dessa idioter hemma med min (ointresserade) sambo så har vi någonstans kommit till en förståelse och acceptans av varandra. Lustigt nog så när vi väl har haft våra strider så blir det ofta så att vi kan kommunicera bättre. Den raka diskussionen leder till att de respekterar mig och jag lär mig hur jag ska hantera dem, och respektera deras kunnande och acceptera deras bristfälliga sociala kompetens.

Man kan inte förändra någon annan än sig själv – det är bara att inse.

Men så kommer då nästa person och reagerar på den här personen på exakt samma sätt som jag gjorde. De blir upprörde över den nonchalans de möter, men på något sätt så stannar dialogen där. Jag har sett det många gånger och jag inser hur mycket jag egentligen förändrar mig själv för att kunna samarbeta med människor. Men samtidigt så förändrar dessa människor ofta beteendet när de umgås med mig och när jag behöver råd och hjälp. På något sätt har jag kommit förbi det här första ”anti-alla” stadiet hos dem.

Idag har jag en situation igen där en kollega blir djupt olycklig över hur hon bemöts. Hon säger det inte rätt ut, men jag inser att hon känner sig mobbad. Och jag förstår henne. De saker hon berättar skulle få mig att må dåligt. Men jag känner samtidigt en viss tröstlöshet då jag inte kan ge något bra råd – för jag vet precis hur jag skulle göra och svara, och situationen skulle med all sannolikhet bli bättre då. Men samtidigt är inte hon jag. Det som är naturligt för mig – ta det med glimten i ögat, lite ironi, öppen konfrontation och låta vissa saker rinna över en och inte ta dem personligt fungerar för mig. Det har lett till goda relationer på jobbet, mindre irritation och stress för mig.

Man ska inte behöva ta vissa saker från folk. Det är bara så, men problemet är att så länge kommunikationen inte fungerar så är det jag som mår dåligt av det. Och hur ska man tackla det hela? Personerna som skulle behöva charmkurs skiter fullständigt i mig efter att de dissat mig. Dessa personer hada jag utan problem avfärdat som vänner och bekanta i verkliga livet. Men när man arbetar tillsammans så måste man få ihop en relation, och då är det upp till mig att förändra mig så att jag kan hantera kommunikationen med dessa personer. Prata med chefen? Hur ofta brukar det hjälpa? Och vad ska chefen säga till den andra personen? ”Du måste vara snäll mot henne för hon har lite svårt att ta ditt sätt.” Och det kommer troligen öka dina aktier hos den personen. Det känns bara så hemskt att inte riktigt veta hur man ska hjälpa någon annan. Framförallt som jag inte sitter på det kontoret så ofta och alltså inte kan medla eller vara en buffert, eller ge henne stöd när jag märker att hon tar illa vid sig av något.

Advertisements