Etiketter

, ,

Jag läste en gång i tiden Kafka, Processen. Jag kan väl erkänna att jag inte var jätteimponerad då. Kanske skulle jag reagera annorlunda nu. Men ibland känns det som vi haft en liknande process här i Sverige. Och frågan är om inte verkligheten överträffar dikten där. Jag tänker då på mordet på Catrine Da Costa och rättegångarna som följde på detta.

Jag tyckte måttet var rågat när jag läst hur extremt knepig hela förundersökningen varit som visat att det varit omöjligt för de misstänkta att begå brottet. Men nu har jag läst en del av förhöret – och då får det absurda en ännu djupare dimension.

Förhörsledaren: Hade någon sett Catrine Da Costa den 10:e då hade du inte suttiet här TA, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor men jag tror att du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har.

Polisen hade kontrollerat de båda misstänkta, Catrines samt barnets förehavande för att få fram om det var tidsmässigt möjligt. Det visade sig att det enbart var den 9:e som detta hade kunnat vara möjligt. Men det finns tillräckligt många vittnesmål som visar att Catrine var vid livet så sent som den 15:e juni.

Senare ändrade då chefsåklagare Anders Helin att ändra datum för brottet till den 11 juni 1984. Om kartan inte stämmer med verkligheten så är det klart att man går efter kartan. Eller något sådant.

Jag läser mer i protokollet:

Förhörsledaren: Den som såg Da Costa levande sist det är du TA, din dotter då ett och ett halvt år gammal och din gode vän, din kompis som du kallar honon, dvs TH, så ligger det till, så mycket vet vi idag och misstangkarna är så starka så du lär aldrig TH komma ur det här även om tio domstolar frikänner dig så ska du veta om det.

Vad svarar man på det? Om du är oskyldig och någon kommer med dessa anklagelser på fullt allvar. Vad skulle du svara på det? Efter att nu ha haft barn i ett och ett halvt års ålder så känns det som jag skulle velat skratta människan rakt i ansiktet. Hur stor kunskap om barn har de?

TA svarar: Ja det är beklagligt.

Förhörsledaren fortsätter: Ja inte för mig om du har den uppfattningen /../ Om någon hade sett Catrine Da Costa den 10 av hundra prostituerade kvinnor som vi hållit förhör med, av hundra prostituerade kvinnor som vi har hållit förhös med, inklusive hennes egen mamma, så har ingen sett henne, hade någon sett Catrine Da Costa den 10:e då hade du inte suttiet här TA, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor men jag tror att du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har. För misstanken kommer alltid att minnas mot dig Thomas, det ska du veta om. För ingen tror på dig längre och allra minst ditt eget barn. I den här situationen sitter du idag, kryper bakom varenda fråga med samma, samma, samma svar, oavsett vem som ställer frågan till dig och vad art av fråga i det här ärendet som vi ställer till dig så är det samma svar, jag vet inte, jag kan inte svara, jag kan inte förklara. Det stärker misstanken ännu  mera. Om du kunde förklara någon av dom här pingstdagarna vad du gjort, då skulle du göra det men du kan inte det för du döljer snningen TA så ligger det till.

Jag undrar mer och mer hur TA kan ha känt det där och då. Allting du säger vänds emot dig. Hur ska du förklara att din dotter säger att hon såg dig stycka någon? Vad svarar man? Hur förklarar man anklagelsen? Och sen, när åtalet plötsligt ändrade datum – vad tänkte man då? När man insåg att den här personen som satt där hade rätt. Att det inte spelar någon roll hur mycket domstolen frikänner en – misstanken räckte för att döma honom till livstid.

Jag läser och hör hur mycket pengar vi varje år – månad lägger ut på politiker. Oavsett om de gör något eller inte så kan de få snuskigt mycket pengar. Men två människor som har våldtagits av det svenska rättsystemet på ett sätt jag hoppas är utan motstycke har inte fått ett öre.

Jag kommer återkomma lite mer om skandalen när jag gått genom mer av materialet. Just nu känner jag bara för att skrika rakt ut. Det här är sådant som inte borde kunna hända – men det hände. Och även om de flesta numer inser hur förödande fel det hela var – så väger anseendet på de skyldiga, de som lät det hela sker de som bidrog till att förstöra två människors liv högre.

I Processen så fick aldrig offret veta vad han anklagades för. Jag undrar hur det känns att bli anklagad för saker på så tunna indicier och fällas? Ja, visst de frikändes ju, men alla visste ju att de var skyldiga. Annars hade ju inte styckanded funnits med i domskälen. Och deras legitimation dragits in. En stor eloge till de människor som jobbat ihärdig på detta.  Som har smulat sönder de ”bevis” man framfört. Framförallt då Anders Agell och Per Lindeberg, men även andra har skrivit om det hela.

Annonser