Etiketter

, ,

Det här med sjukvården igen…

För en månad sedan ungefär skrev jag lite  om min pappa och hans sjukdom. När jag skrev det hela var jag lite osäker på hur det var, vilken avdelning han remitterades till och vilken han skulle prata med. Nu är jag lite mer uppdaterad. Han har problem med nerver som kommit i kläm på något sätt. Han opererades för detta för några år sedan och blev då på bättringsvägen. Han pratade med läkaren/kirurgen (en neurolog) efter operationen som då frågade om han blivit bättre. Efter att pappa bekräftade en förbättring så svarade  han ska att det var bra – man hade då hittat det som gav problemet, det fanns även andra rester som skulle kunnat ha ställa till det.

Så går det några år och pappa flyttar till ett annat landsting – och problemet återkommer. Det tar en stund innan han går till läkaren, det här med förtjusningen att gå till doktorn ligger lite i familjen. Under tiden blir han tröttare, kan inte bära saker, kan inte skriva, måste ha nyckelring på gylfen då fingrarna inte fungerar fullt ut. Han remitteras då till ortopeden som konstaterar att det inte var hans bord – eller att inget syntes på röntgen. Anledning till att han kom till ortoped? De tycks inte ha en neurolog… Så han remitteras vidare till en neurolog. Och efter ytterligare tid träffar han någon. Där får han beskeded ”Du har tur, det går att åtgärda”. Glad pappa. Glad mamma som tycker det känns lite problematiskt att dra hela lasset i det nya hemma. Så får de ett brev från ortopeden. Tyvärr, går inte att göra något åt problemet.

Ny tid bokad till slutet av oktober nu för att diskutera det hela med ortopeden.

Min (och mammas) gissning är att det handlar om kostnadsbesparingar. Vem sjutton tycker att man har råd att kasta bort en massa pengar på en pensionär i dessa tider? Vad har han att bidra till för samhället? Att han jobbat hårt fram till han blev 67 år full tid är väl inte så viktigt numer. Den här tiden han skulle ha fått njuta av pensionen har han inte fått då problemen började bra precis efter pensioneringen. Det är få sjukdagar han haft under denna tid. Han har jobbat helger. Han har levt för sitt jobb. Eftersom han dessutom tjänat bra har han också betalat en hel del i skatt. Den vård han trots allt fått (ögonoperation vid starr) har betalats av hans arbetsgivare. Men nu måste han lita till den vård som hans landsting har att erbjuda. Och enligt ryktet så är de fenomenala på bröstcancer. Jättebra. Nu finns det ju andra sjukdomar med.

Själv har jag en gång besökt en vårdcentral i landstinget när jag hade problem med ögonen. Ögonen bara rann när jag var i solen. Jag gick då för att få hjälp. De hittade ingenting. Om jag kände mig orolig så kunde de väl remittera mig till det större sjukhuset 6 mil därifrån. Det är väl bara dags att byta linser, tänkte jag och åkte till optikern istället. Så var inte fallet. Det var hål på hornhinnan på fem ställen. Men optikern kunde inte skriva ut medicin för detta. Det måste göras av vårdcentralen. Så ett nytt besök där, medtagande karta över ögat som optikern ritat. De hittade fortfarande ingenting – men skrev snällt ut medicinen. Och jag fick gärna komma på uppföljning (och betala en tredje patientavgift naturligtvis…). Jag skippade att gå tillbaka i alla fall. Det blev bra med salvan som skrevs ut i alla fall.

Jag hörde under den tiden när jag berättade om historien av andra som träffat på vårdcentralen om andra – mer allvarliga fall. Om den äldre kvinnan med magproblem som skickades hem. Barnbarnet (som var kollega med mig) och hennes mamma tvingade med henne till sjukhuset. Det var i rättan tid hon kom in efter att blindtarmen brustit.

Plötsligt känns det som de här skräckberättelserna jag läst om i tidningarna om vården börjar bli mer verkliga. Vi får väl se hur det går med pappa vid nästa besök. Annars kanske ni får läsa ett gråtreportage i Aftonbladet eller Expressen. Tyvärr känns det mer och mer som det är den vägen man måste gå för att faktiskt få igenom de mest självklara sakerna.

Advertisements