Etiketter

, , , ,

Vissa saker tycker jag är extremt fåniga att debattera och till det hör negerbollar och Kinapuffslogan. Kanske är det mina associationer det är fel på men när jag ser en liten chokladboll så tänker jag *mums*. Jag tänker inte ”he,he, det är föreställer en svart människa som är sämre än mig eftersom han är svart och nu käkar jag upp denna för att visa hur hatisk jag är”. På samma sätt så associerar jag inte Kinapuffar med kineser. Det är (var?) en liten gullig logo.

Men detta tyder alltså på att jag är en vardagsrasist. Jag har slutat kalla chokladbollar för negerbollar (delvis för att jag numer inte bakar dem och de stora är inte negerbollar – jag har lite svårare med att namnge de små…) och jag kommer väl lika ofta, eller sällan äta Kinapuffar. Däremot kommer jag nog le lite när jag äter den. Jag kommer att tänka på Patrik Lundberg som fått sina 15 minuter i rampljuset genom att tala om hur kränkande det var. På hur han kan se tillbaka och kunna tänka ”Jag gjorde skillnad. Jag åstadkom en ändring på loggan”. Jag kommer kanske också tänka på hans klagande i radio över att svenskor såg asiatiska män som asexuella och ha små – ja ni vet vad jag menar. Något jag tidigare inte reflekterat över, men på något sätt gissar jag att det nu har planterats hos mig.

Jag tycker synd om honom för att han retats när han var liten, och för att han tycks ha svårt att acceptera hur han ser ut på utsidan. För att han inte känner att han smälter in. Men vi har alla våra ärr. De flesta möter fördomar. När man är kraftig så känns det som om alla synar det man köper och äter. Man läser fördömande från alla.  Sanningen är väl att de flesta knappt noterar en. Även om jag i mitt universum är väldigt centralt så är det nog inte något som andra lägger märke till så mycket. Men de flesta har faktiskt mött fördomar på olika sätt. Har ni träffat en sådan här riktigt perfekt människa, så här riktig vacker? Har ni någon gång lite elakt tänkt att det inte kan finnas så mycket bakom det blonda perfekta rufset? Och hur deprimerande det är när man upptäcker att det är en skitsmart människa med hög utbildning, trespråkig och en fantastisk sångröst. Även en sådan kan ha mött mobbing och blivit utstött av olika anledningar. Vem är ”normal” och vad är en ”norm”? Så om folk fnissar för att han går runt med kamera? So what?? Själv tvekar jag inte att agera en riktigt lantisturist med kamera och videokamera runt halsen. Vill folk titta och skratta så får de väl göra det. Nog kan jag känna mig som en stereotypisk kvinna när jag inte hade en susning om vad det var för bensin som min lånade bil skulle ha en gång i tiden. Jag gissar att det gav lite skratt på macken sen. Men ibland får man väl ta det. Du väljer själv hur mycket du tar till dig.

Jag gissar att det mer handlar om att han mobbats. Det kan finnas hur många skäl som helst att bli mobbad. Ett av de skälen kan vara att man är adopterad från ett annat land. Men i vissa fall kan även den adopterade vara en del av mobbaren. Mobbing beror på många saker – men tro mig när jag säger att det inte handlar om rasism. Hudfärgen kan vara en ursäkt – men det är inte det som det handlar om skulle jag tro.

Jag känner en tjej adopterad från Indonesien. Hon kom en gång hem gråtande då hon blivit kallad svartskalle. Mamman blev rasande och tog med sin 7-åring för att läsa lusen av rasisten. Det blev lite pinsamt när killen ifråga också var adopterad. Från ett afrikanskt land.

Jag hade gärna varit adopterad när jag var liten. Fram till jag började i högstadiet så var de få adopterade som jag såg alltid exotiska och framförallt vackra. Skönhet  var något jag skattade högt som liten. Jag drömde så mycket om att vara vacker. Och tydligen var alla från de varmare länderna vackra. Bruna ögon och brun hy jämfört med mina tråkblå ögon, råttfärgade hår och bleka fräkniga ansikte. På högstadiet så träffade jag en annan asiatisk tjej. Blyg och försynt med glasögon. Då insåg jag att det faktiskt inte med automatik innebär att man är extremt vacker som adopterad heller. Men om man då tänker på diskussionen att västerländska kvinnor inte ska vara intresserad av asiater så kan jag väl dementera det direkt. Jag har varit mycket intresserad av ett flertal under uppväxten.

Tillbaka till Kinapuffar och stereotyper. Har ni märkt hur svenskor porträtteras på film och i berättelser? Blonda och yppiga. Själv har jag aldrig varit blond. Ska jag känna mig påhoppad de gånger folk tvivlat på att jag varit svensk? Och kvinnor överlag ska alltid visas upp med yppiga behag och kjolar. Om man är som en strykbräda och vågar vägra kjolar, innebär det en kritik mot mig?

Jag vet inte jag – ibland känns det som fok letar kränkningar. Själv måste jag vara enormt dålig på det. För jag kan inte säga att jag känt mig kränkt så många gånger. Och om jag ska känna mig påhoppad någon gång så ska det nog riktas mot mig personligen, mer än del i en grupp som kvinna, svensk eller mamma eller datatekniker. Och att någon kommer och försöker tilltala honom på kinesiska? Men snälla är det ett så stort problem? Jag har blivit tagen för tysk, österrikare och irländska. Sällan någon chansar på svensk ska jag säga. ÄR det något jag ska bli upprörd över? Ibland kan väl vissa svepande beskrivningar kännas igen – och då kan jag väl le lite generat. Ibland är det helt uppåt väggarna ”alla kvinnor köper en massa skor och väskor, det ligger i generna” då kan jag le överseende. Ibland kan det vara saker som gör mig förbannad över generaliseringen. Men då tycker jag fortfarande det säger mer om personen än om någonting annat.

Uppdaterat 21:50: Så här i efterhand så bestämmer jag mig för att läsa på lite av vad Patrik skriver annars. Hur är han som person? Kanske kunde jag hitta några fördomar från hans sida? Jag inser ganska snart att det handlar om en människa med en massa trauma bakom sig. Som rest sig mot alla odds och fullföljt sin dröm. Men det han skriver gör mig lite ledsen och jag blir än mer övertygad om att det inte är vardagsrasismen som är hans största problem.

28 mars 2011

Vad strävar jag mot? Varför lovar jag allt, men uppfyller inget? Och varför har jag fått intressen jag en gång har föraktat?
För 18 år sedan var jag tio. Pappa hade lämnat familjen och kvar var min mamma, min syster och en halvtidslön. Det var då jag lovade mig själv att göra en klassresa, att vägra sälla mig till trashankarna i parken.
/../
Samtidigt levde jag med tacksamhet inför det faktum att jag inte blev kvar och svalt ihjäl på barnhemmet i Sydkorea. Är det därför jag tvingade mig själv att vara alla till lags för att inte riskera att bli övergiven igen?
Kanske var det sviterna av att växa upp som enda pojke i familjen? Att leta manliga förebilder i omklädningsrummet, att kalla andra för bög för jag trodde att det skulle frigöra mig från anklagelser om detsamma.
Forskarna kallar det för intersektionalitet – när olika former av diskriminerande maktordningar samverkar.
Om hur klass-, köns- och rasförtryck tillsammans trycker ihop en androgyn och diasporaskadad arbetarpojke till ett litet kvalster, men som i stället förvandlade mig till en maskin utan känslor som lyckades med allt för att inte ge plågoandarna rätt.
/../
Jag föraktar mig själv. Jag hatar den jag har blivit. Jag fick allt jag drömde om, men jag vet inte längre vem jag är.

10 maj 2011

Det var i april för tre år sedan. Jag och min vän, en 23-årig tjej, satt och drömde oss in i framtiden. Om en dryg månad skulle vi ta våra kandidatexamina. Hon skulle bli regissör, jag skulle bli journalist och hylla hennes filmer.

Jag minns att vi satt i min lägenhet i Malmö och pratade om Siste april-firandet i Lund. Jag ville hellre stanna i Malmö. Hon åkte till Lund med våra gemensamma vänner.
Då hade jag ingen aning om att vi aldrig mer skulle ses.

Hon gick från Stadsparken för att köpa sig en falafel. I höjd med Katedralskolan kom två stupfulla killar springande. Den ene knuffade den andre, som i sin tur flög in i min vän. Hon föll handlöst ut på gatan, mitt framför en buss.
Min vän avled direkt. Och drömmarna dog.

22 november 2010

Jag har märkt hur jag gång på gång censurerar mig själv och tonar ner min klassresa för att inte framstå som den medelklasskille jag lyckats bli.

Varför? Jag vill inte bli vuxenmobbad av de självutnämnt västerintellektuella studenterna på universitetet. De målar upp en bild av ekonomisk stabilitet som något man ska skämmas över.
De raljerar över folk som vill höja sin levnadsstandard. De hyllar någon slags arbetarromantik de aldrig har varit i närheten av.
Till dem har jag en uppmaning: sug kuk och dö.

Hur gärna jag än vill kan jag inte se det fulländade i att dyka i soptunnor efter mat,ockupera slätter där det ska byggas bostäder eller snatta pesto på Ica Malmborgs.
Kanske är det för att jag inte har ett villkorslöst fallskärmsavtal med mina päron?
För bara den som inte har sett sin mamma gråta vid köksbordet över sina hungriga barn, obetalda räkningar och övertrakasserade konton kan se det vackra i att vara fattig.

3 september 2010

Mitt tips till dig, kära barn, är trots allt varken att radera ditt förflutna eller att sluta stalka dina nya kursare. Det är att göra som Michael Jackson (R.I.P). Det handlar om att titta dig själv i spegeln och fråga vem du vill vara. För den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp och carpe diem och in vino veritas, som din gamla bff brukar skriva i sin statusrad.

Och så slutligen – krönikan han skrev efteråt.

 Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.
/../
Alla medier norr om Antarktis hör av sig. De vill prata om kinapuffarna. Jag säger att jag struntar i godiset, att jag vill prata om vardagsrasism. Ingen lyssnar. Hatmejlen väller in och trollen framställer mig som en PK-fundamentalist.

Kvällstidningarna påstår att jag tycker godispåsen är rasistisk. TV4 hetsar mig att rasa mot Fazer. De misslyckas, men vinklar inslaget så illa de bara kan.

”Agenda” i SVT tar taktpinnen. De raljerar över mina känslor och jämför godispåsen med Tintin i Kongo. Många kommer till tals – men inte jag.

Så – kanske jag inte kommer att tänka på Patrik ändå när det gäller Fazer. Jag tror/tycker fortfarande inte alltid att det handlar om rasism. Det kan vara bra att påtala saker som man reagerar emot – men ibland känns det som det blir förenklat bara det kommer in på ras och hudfärg. Det finns så många faktorer. Som någon skrev som kommentar till en artikel. En tvättäkta norrlänning möter en massa förutfattade meningar när de kommer till Stockholm. Å andra sidan så har jag alltid haft klart mig hur Stockholmare är med. Det handlar om folk som avviker. Avviker från vad svarade någon annan. Avviker från den miljön. Stockholmaren i Norrland är en hackkyckling – men en lantis i stan är lika illa den.

Annonser