Etiketter

Idag känner jag mig på lite dåligt humör. Framförallt har jag ett antal gånger retat mig på en kollega.Jag har just nu gett upp på det jag känner är rätt att satsa på när det gäller mat – sådant som jag mår bra av, mer av LCHF stuk – och istället satsat på något som jag egentligen inte gillar, Nutrilett. Men nu började jag känna att det räckte så jag startade i måndags.Eftersom jag vet att man kan bli lite mer lättretlig då så försöker jag behärska mig. Men vi hade konversation över lunch där jag pratade om min son och utvecklingssamtalet.Och då kom jag in på att jag tycker det är lite synd att han som då älskar matte och gärna vill räkna mer och själv vill räkna med större tal nu när han äntligen ska få börja räkna tal på skolan så blir det 2+3 typ. Jag önskar att det gick att göra lite mer individuellt på skolan.

Och då svarar hon:
”Ja, men man kan ju inte ge extra till barn bara för att föräldrarna har pushat dem”.
Nog kan jag vara mer lättretlig nu, men det kändes väldigt fördömande mot mig att uttrycka det på det sättet. Framförallt som det inte är sant. Han utvecklades snabbt och på dagis så uppmuntrade de lärande. Och sen har han kommit hem och frågat ”vad blir 11+6” och då, istället för att ge svaret så frågar vi om han kan komma på det. Oftast så kan han det. Men nu fick hon mig att känna mig som en förälder i stil med Hollywood-Gunilla.

Ok. Lämna konversationen skolan.

Men jag höll mig fast vid frågan om barn. En sak som jag funderar mer och mer på är det här med lögn och fantasi. Jag tycker det är ok att man fantiserar, och jag tycker också det är tecken på kreativitet. Men samtidigt så kommer frågan när man ska tala om att man inte ska hitta på saker. Jag sitter i sitsen med en naturvetenskaplig ”hur funkar det” son och en son som möter en massa dinosaurier på vägen. En del kompisar till min äldste son kan berätta en massa saker om vad de gjort i sommar – som inte är sant. Jag som vuxen inser detta, men min son förstår inte detta. Så jag skulle nog ändå vilja göra klart för min yngre son när han börjar i skolan att det är jättebra att hitta på, men att man inte ska berätta vissa saker som om de vore sanna. Dels för att folk inte skulle tro en när man berättar något som är sant. Jag kommer ihåg vissa kompisar som jag umgicks med när jag var 12-13 som gärna hittade på en massa saker. Jag valde tidigt bort dem som kompisar när jag insåg detta.

Men inte heller här gick diskussionen något vidare. Nu försökte jag förkväva barns fantasi. Och det gick inte att ha någon som helst diskussion med henne om det. Däremot så kunde man diskutera mer med en annan på jobbet när hon gått iväg. För ja, just det här med kväva någons kreativitet hade jag redan tagit upp. Men det finns så mycket andra saker. Varför hittar barnet på? Är det bara för att vara kreativ eller finns det någon bakomliggande orsak? Kan det vara så att verkligheten i vissa fall inte är så rolig?

Vissa människor är man inte riktigt kompatibla med – och tyvärr tror jag inte att jag är det med min kollega. Det känns lite trist då jag vet att hon har problem. Samtidigt känner jag själv att jag skulle ha lite svårt att jobba hela tiden med någon jag inte känner att jag kan diskutera med.

Jag är inte emot att någon har en annan åsikt än mig, men det är väl just hennes sätt jag inte riktigt klarar av. Det är inte första gången jag reagerat över hur kategorisk hon är. Eftersom jag själv försöker se många sidor så kan jag lätt bli lite velig och säkert framstå som osäker. Men dels vill jag lyssna på andra och förstå dem – och dels vill jag inte såra någon annan. Alltså skulle jag försöka vara lite diplomatisk i min kritik om jag uppfattar något, och kanske inte påstå att någon pushar direkt, utan kanske förtydliga att det är så jag uppfattar det hela.

Nej, slut på gnället ett tag nu.

 

Annonser