Etiketter

, ,

Jag har nu läst ordningsvakternas minnesanteckning från det hela och kan förstå att de friades – och tycker väl att det är lämpligt så. då de följt rutinerna. MEN jag reagerar lite på vad som skrivs.

När vi är på väg fram så ser vi att flera av männen ”åker koppel” och jag, OV XXX XXXXXX, beslutar mig för att omhänderta mannen i gul t-shirt. Detta på grund att att vi har haft extremt stora problem med koppelåkning under sommaren på Saltsjöbanan. På väg fram mot ”männen” så märker vi att det är ett gäng pojkar det handlar om, ålder på ca.12-14 år.
/../
Vi kliver fram till mannen i gul t-shirt och berättar att han är omhändertagen och varför. Vi ber han att följa med oss men han vägrar och vill inte resa på sig.

Det första som jag reagerar på. Igenom hela anteckningen så talas det om ”mannen”. De har själv insett att han är 12-14 år och då ska man inte se det som en man. Pojke, yngling eller någonting. Inse att det inte är en man. Från 16-år så kan en del bli fullstora, men i den åldern. Nej.

Sak nummer två. Man ser att det är flera av killarna som åker – men det är bara en som de kan identifiera och ta in. Jag undrar hur det kändes? Den orättvisan skulle väl ha gjort mig helt vansinnig. Och det påverkar naturligtvis hans agerande. Samtidigt så vet jag att de måste vara säker på den de tar, och var det många och de inte var säker på exakt vilka det var så får de bara ta in de som de kan säkert identifiera. Jag förstår detta. Men jag skulle känna mig ordentligt utpekad om det var just mig de fokuserade på.

Jag förstår att väktarna var i en pressad situation – men jag förstår också ungdomarna. Jag vet att många skrattar åt dialogpoliser i många fall. Jag gör det med i vissa fall. Men i en sådan här situation hade det varit bra med någon sorts dialog. Dels med den unga killen – som troligen känner sig ensam utpekad, och ska leva upp till sina kompisar. Och dels med gänget. Kanske få dem att förstå vad det är de har gjort.

Själv var jag ett rätt så försiktigt barn. Bara tanken på att klättra mellan vagnar och sådant fanns inte i min föreställningsvärld. Men det finns även annat som jag vet att barn gör som de inte tänker så mycket på konsekvenserna (och med risk att bli lite stereotypiskt så upplever jag att det mest har varit killarna som jag känner som gjorde detta) testade göra egna raketer, testade göra  krut (!) var tydligen inte alls ovanligt, testade starta föräldrars bilar. Till och med min sambo som alltid har varit duktig och snäll har en historia på att göra saker som jag överhuvudtaget inte kan förstå att man kommit på att göra. Så jag lever i skräck för vad mina barn kan hitta på. Jag försöker vara rätt så tydlig med vad som är farligt – men å andra sidan så kan även det förbjudna bli intressant. Så det är ett tveeggat svärd.

Med det vill jag säga att det är svårt att veta hur man ska göra. Så jag tror att väktarna handlade på det bästa möjliga sätt utifrån sina förutsättningar. Men för att det inte ska hända igen så gäller det väl kanske att även ge lite känsla för psykologi i utbildningen. Jag tror i vissa fall det skulle underlätta deras jobb.

Men föräldrarna måste börja ta sitt ansvar. De ska inte se sina barn som oskyldiga offer för allting utan faktiskt inse att de kan göra saker som faktiskt är brottsligt – och farligt. Och det kan vara en bra idé att se över språkbruket. Det är hårt idag. Och det är svårt för en förälder som faktiskt vill lära barnen att vissa ord får man inte säga. Men faktum är att det går. Man kan lära ungdomar att ta ansvar för vad de har gjort. Det är tydligt att det är där som Martins mamma har fallerat. Och med tanke på hur lite hon själv ser hans ansvar/skuld för vad som hände så är det väl inte så konstigt att den delen har misslyckats med.

Läser framförallt då intervjun i DN  med Martin som klingar liiite falsk:

Tycker du att du gjorde något fel?

– Jag skulle inte åka mellan vagnarna, jag bara ställde mig där och gick och satte mig i vagnen. Sedan kom de och tog med mig, jag fattade inte riktigt vad som hände.

Vad vill du säga till vakterna?

– Jag vill fråga varför de var så hårdhänta. Kunde de inte bara ha tagit in mig i ett rum och ringt polisen?

Övrigt rapporterat:

SVDAftonbladet,

Tidigare inlägg av mig: Ordningsvakters våld…

Annonser