Etiketter
Jag har nu läst ordningsvakternas minnesanteckning från det hela och kan förstå att de friades – och tycker väl att det är lämpligt så. då de följt rutinerna. MEN jag reagerar lite på vad som skrivs.
När vi är på väg fram så ser vi att flera av männen ”åker koppel” och jag, OV XXX XXXXXX, beslutar mig för att omhänderta mannen i gul t-shirt. Detta på grund att att vi har haft extremt stora problem med koppelåkning under sommaren på Saltsjöbanan. På väg fram mot ”männen” så märker vi att det är ett gäng pojkar det handlar om, ålder på ca.12-14 år.
/../
Vi kliver fram till mannen i gul t-shirt och berättar att han är omhändertagen och varför. Vi ber han att följa med oss men han vägrar och vill inte resa på sig.
Det första som jag reagerar på. Igenom hela anteckningen så talas det om ”mannen”. De har själv insett att han är 12-14 år och då ska man inte se det som en man. Pojke, yngling eller någonting. Inse att det inte är en man. Från 16-år så kan en del bli fullstora, men i den åldern. Nej.
Sak nummer två. Man ser att det är flera av killarna som åker – men det är bara en som de kan identifiera och ta in. Jag undrar hur det kändes? Den orättvisan skulle väl ha gjort mig helt vansinnig. Och det påverkar naturligtvis hans agerande. Samtidigt så vet jag att de måste vara säker på den de tar, och var det många och de inte var säker på exakt vilka det var så får de bara ta in de som de kan säkert identifiera. Jag förstår detta. Men jag skulle känna mig ordentligt utpekad om det var just mig de fokuserade på.
Jag förstår att väktarna var i en pressad situation – men jag förstår också ungdomarna. Jag vet att många skrattar åt dialogpoliser i många fall. Jag gör det med i vissa fall. Men i en sådan här situation hade det varit bra med någon sorts dialog. Dels med den unga killen – som troligen känner sig ensam utpekad, och ska leva upp till sina kompisar. Och dels med gänget. Kanske få dem att förstå vad det är de har gjort.
Själv var jag ett rätt så försiktigt barn. Bara tanken på att klättra mellan vagnar och sådant fanns inte i min föreställningsvärld. Men det finns även annat som jag vet att barn gör som de inte tänker så mycket på konsekvenserna (och med risk att bli lite stereotypiskt så upplever jag att det mest har varit killarna som jag känner som gjorde detta) testade göra egna raketer, testade göra krut (!) var tydligen inte alls ovanligt, testade starta föräldrars bilar. Till och med min sambo som alltid har varit duktig och snäll har en historia på att göra saker som jag överhuvudtaget inte kan förstå att man kommit på att göra. Så jag lever i skräck för vad mina barn kan hitta på. Jag försöker vara rätt så tydlig med vad som är farligt – men å andra sidan så kan även det förbjudna bli intressant. Så det är ett tveeggat svärd.
Med det vill jag säga att det är svårt att veta hur man ska göra. Så jag tror att väktarna handlade på det bästa möjliga sätt utifrån sina förutsättningar. Men för att det inte ska hända igen så gäller det väl kanske att även ge lite känsla för psykologi i utbildningen. Jag tror i vissa fall det skulle underlätta deras jobb.
Men föräldrarna måste börja ta sitt ansvar. De ska inte se sina barn som oskyldiga offer för allting utan faktiskt inse att de kan göra saker som faktiskt är brottsligt – och farligt. Och det kan vara en bra idé att se över språkbruket. Det är hårt idag. Och det är svårt för en förälder som faktiskt vill lära barnen att vissa ord får man inte säga. Men faktum är att det går. Man kan lära ungdomar att ta ansvar för vad de har gjort. Det är tydligt att det är där som Martins mamma har fallerat. Och med tanke på hur lite hon själv ser hans ansvar/skuld för vad som hände så är det väl inte så konstigt att den delen har misslyckats med.
Läser framförallt då intervjun i DN med Martin som klingar liiite falsk:
Tycker du att du gjorde något fel?
– Jag skulle inte åka mellan vagnarna, jag bara ställde mig där och gick och satte mig i vagnen. Sedan kom de och tog med mig, jag fattade inte riktigt vad som hände.
Vad vill du säga till vakterna?
– Jag vill fråga varför de var så hårdhänta. Kunde de inte bara ha tagit in mig i ett rum och ringt polisen?
Övrigt rapporterat:
Tidigare inlägg av mig: Ordningsvakters våld…
Trollan's Tankar om stort och smått 
1) Har hört att det är gängse termer i rapporter, dvs det är man/kvinna, inte kille, åldring, tonåring, flickebarn etc. Åtminstone då det gäller tonåren och uppåt. Håller dock med om att det känns konstigt att läsa ”man” om en 12åring.
2)Tja enligt de minnesanteckningarna så låter det som om bara en, 12åringen smet ombord tåget. Och jag vill särskilt kommentera att tåget stoppades (kan säkert kontrolleras) för att få av honom men si det ville han inte. Alternativt att kompisarna lydde, men inte han. Därav fokuset på just honom.
Det enda som jag tycker talar för modern är att hon åtminstone erkänner att det var bra att vakterna fick bort killen från spåren och att han är stökig. Sedan kommer det stora ”MEN…” från henne som friflaggar sonen för att det visst är ok att vara stökig utan konsekvenser. Om hon bara gett kompisarna en känga också så hade det varit bättre …
Och ja …. de yttranden som annars finns från både mamman och sonen är direkt pinsamma i sin dumhet. Det sista du citerade är det nästmest så, då det var ju precis dit vakterna var på väg, den biten tror jag absolut på, med eller utan minnesanteckningar. Tydligen blev de uppehållna (och *då* började filmningen!) och kallade på fler vakter.
Det mest pinsamma är annars ”– Han lyssnar inte riktigt på vuxna nu.”
Jag skulle ge en hel del för precis hela rapporteringen, just det man inte lär få pga den ringa åldern på killen.
1. Ok, jag får väl ge mig på att det är ok att skriva mannen då – även om det vänder sig lite i magen. Lustigt att man inte skrev att man sökte den 11-åriga kvinnan i polisrapporten då visserligen.
2. Nja, där kan jag inte hålla med dig om ”Männen försöker dra ifrån oss men ångrar sig och hoppar in i första vagnen.” – och det står att de noterat honom och att det är honom de går fram till. Kan väl hålla med om att hennes kommentar är skrattretande.
En bra kommentar från Fontsender hos Catta:
Och det är väl tyvärr så att det inte krävs så mycket jobb att få gränslösa barn….
Kan man själv se filmen någonstans på nätet?
Majsan skriver: ”Det mest pinsamma är annars ”– Han lyssnar inte riktigt på vuxna nu.”
Instämmer helt! Mamma verkar omdömeslös.. så äpplet har väl inte fallit så långt från päronträ’t..
—–
Till Trollan… vi kanske ska se fram (?) mot, att de som skriver rapporter övergår till att skriva ”hanen” resp. ”honan”… 🙂
Eller varför inte hankönade eller honkönade. Nej, det kan inte vara lätt att skriva rapporter. Glömmer väl aldrig polisrapporten där man skrev något i stil med ”inte blåneger men nästan”. Men i strävan att bli så korrekt så ingen ska reagera kan det då bli fel ändå….
Varsågod Anders
Den sprider sig. Enligt ryktet var det mamman själv som lagt ut den, men då mothuggen kom blev den ”privat”. Då hade den redan tankats ner och lagts ut av en som högg emot.
Jag såg på tv 1 morgon soffa där mamman och vd för vaktbolaget sitter med, där säger då mamman att hennes son är lite stökig mm. men varför tar hon då inte hand om detta själv? i stället för att samhället skall behöva ta hand om hennes son vilket de fick göra nu då hon inte själv gör det. Och att hennes son och kompisar beter sig där efter är ju anmärkningsvärt……….. jag beundrar att det finns människor som orkar jobba som väktare,Ordningsvakt, Kriminal vårdare, polis då de utsätter sig för fara och hot samt våld dagarna igenom för att vi ”vanliga” människor skall känna oss trygga på gator och torg……….
Ja, det är nog inte lätt att vara väktare, och det kan nog vara rätt otacksamt vissa gånger. Tyvärr är det väl så att man ”härdas” i sin yrkesutövning. Personer som kan vara trevliga och idealistiska och väljer polisyrke eller sådant som ett kall. Möter då förakt från de bråkiga och stökiga, och rubriker i tidningar varje gång de gör något fel. Och ibland, som i det här fallet, inte för att de gjort fel, utan på grund av någon annan (i det här fallet mamman, dels i bristen på uppfostran av sonen, och dels på hur hon reagerade). Rent allmänt kan jag väl säga att jag tycker att stormen har dragit förbi – och de flesta har väl börjat inse att det kanske inte var så enkelt som det presenterades innan.
Uppdateras: Ser att jag missar helt vad jag tänkte säga. Tänker lite på undersökningen av läkarstudenter som var mer empatiska när de började utbildningen och när de slutar. Tror att det kan vara så för poliser och väktare att de lägger sig till med en naturlig jargong som kan vara ofattbar för de som är utanför sfären. Å andra sidan kan de ofta ha en väldigt bra relation med vissa ”bus” i alla åldrar som de vet att det inte är något ont i – bara lite väl fast i sitt missbruk, medan gemene man kanske dömer alla missbrukare över en kam utan att se skillnader.
MEN jag vill också påpeka att det i vissa fall finns folk som dras till yrken som till exempel ordningsvakt för att få möjlighet att sätta sig på människor. Precis som vissa vapenfanatiker har dragits till militären. Vilket naturligtvis leder till att man ibland inte känner sig fullt så trygg alla gånger när det är en ordningsvakt i närheten.
USch, vilken snorunge.
Det fanns inga 120kg på den grabben, högst 20kg. Annars skulle grabben få ont på riktigt.
Dags för lillgrabben att inse att det finns någon som heter orsak och verkan. Man kan inte sparka en annan människa utan att räkna med konsekvenser.
Jävla curlingmorsa.