Etiketter

, ,

Jag är alltid lite tudelad när det talas om kön. Igår träffade jag en mormor med sitt barnbarn (en kille) jämnårig med min son. De pratade då om en fyrhjuling vilket fick min lille att lystra. Han berättade att han med skulle få en fyrhjuling (jaså?) och att han skulle köra fort med den. Den andra kille höll med. Mormodern säger då något i stil med ”Ja, ni är riktiga killar ni”. Jag blir så trött på sådant. Visst han är intresserad av bilar och motorer och sånt som åker fort. Men det är för att han är den han är. Inte för att det är något som kom med Y kromosonen. Han hade fortfarande varit kille om han inte gillat detta.

Samma dag sitter jag då och följer med twitter litegrann och fångas av Elin Grelssons status.

Jag tänker då lite på första gången jag träffade på text från Elin Grelsson. Hon var en av dem som förespråkar ”hen” som kön med. Problemet var att hon alltid definierades utifrån sitt kön.

Från artikeln:

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.
 
Var god uppge kön. Jag lyder.
 
Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.
 
Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.
 
Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.
 
Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Och efter detta så läser jag då statusen. Jag tycker att hon är kreativ som gör cupcakes. Jag blir djupt imponerad. Men varför kände hon sig nödgad att skriva att hon var en kreativ tjej?  Hade det inte räckt att bara skriva att hon är kreativ? Ibland känns det som kön är viktigast för de människor som hävdar att det är en social konstruktion. Tilläggas kan att jag tycker att Elin skriver bra och intressant – även om jag många gånger inte håller med henne.