Etiketter

, ,

När jag berättade om dispyten jag hade men en kollega häromdagen för min sambo så var hans kommentar: ”Vilken tur att det är dig jag har barn med, och inte henne.” Det kom oss båda på att fundera på det där med förhållande. Man vet oftast inte själv hur man kommer bli som förälder. Man har oftas vissa visioner – men sen kommer verkligheten i kapp.

Enligt vissa så är det många relationer som knakar just under de första åren när barnet är litet. Och jag kan tänka mig att det är påfrestande. För man är olika som förälder. Men när man har väldigt otydliga regler så är det inte bra för barnet, men heller inte bra för förhållande. Om jag säger si, och pappan säger så, vem är det som barnet ska följa?

Om pappan tycker att barnet ska lära sig klara sig själv – mamman vill curla. Hur ska man förstå varandra där? Ingen kommer att anse att den andra har barnets bästa i fokus. Till skillnad från en själv. Men jag känner även till fall där pappan är den curlande, eller överbeskyddande, så det har inte med kön att göra.

Barnens farmor berättade om sin systers barnbarn. Jag var på bröllopet mellan föräldrarna. De verkade passa fantastiskt bra ihop. Jag känner inte honom, men henne har jag alltid upplevt som jordnära, och lätt att ha att göra med. Så blev de då föräldrar något år senare. Jag träffade barnet på dopet. Barnet var lite klent tydligen. Hade svårt att äta, var rädd för främlingar (inklusive morföräldrar) och var väl sällan ute på öppna förskolan eller sådär. 8 månader, ungefär som barn är mest. Jag reagerade väl lite över att mamman satt i princip med barnet hela tiden. Nu i sommar har barnet blivit två år. Svärmor besökte då sin syster samtidigt som dotterns familj var på besök.Hon berättade om en familj i kaos. Där barnet spelade ut föräldrarna mot varandra.

Eftersom berättelserna kom till mig via sambon så vet jag inte exakt hur man menar att en tvååring spelar ut föräldrarna mot varandra – men jag inser hur lyckligt lottad jag är just i att vi är så ense. visst kan man vara mer böjlig som min äldre syster som ofta viker sig för pappan när det gäller barnen, just för att man bör stå enad framför barnen. Men det är få saker som någon av oss känner att vi har haft delade meningar om. Och då barnen känns trygga och inte springer och frågar mamma om pappa säger nej, eller vice versa så känns det som vi har lyckats bra hittills.

Men på många sätt kan detta bli jobbigt i ett förhållande. Opposites attracts sägs det, och det ligger väl mycket i. Men jag funderar hur det går för barnen i sådana familjer. Om någon är kontroll freak och den andra lever med inställningen det ordnar sig. Vad händer med de små detaljerna då?

Annonser