Etiketter

,

Var det någon mer som hajade till inför den här web sändningen på Aftonbladet om den äldre damen som gifte sig med en yngre man. Jag såg bilden först och hajade till och sedan så spelade jag filmen och insåg att det handlade inte om dålig ljussättning. Kvinnan var makaber. Tydligen den med mest titlar och känd i societeten. För mig var hon grotesk – och jag hoppades innerligt att det inte skulle vara medfött. Men ganska snart insåg jag när jag sökte bilder att det handlade om sökandet efter skönhet. Att hålla kvar den. Och resultatet? Jag är inte så här supernöjd med mitt eget utseende alla gånger. Väldigt sällan för att vara ärlig. Men jag anser att utseendet inte är allt. Jag tycker det fascinerande med vackra människor, men det är det som är på insidan som är viktigt. Vad de säger, livet i ögonen, leenden. En människa som först ser rätt alldaglig ut kan bli en skönhet när h*n skrattar.

Hertiginnan av Alba var i min mening vacker när hon var ung, åtminstone av bilderna att döma. Men hon ser grotesk ut nu. Undrar hur hon känner det när hon tittar i spegeln? Hur känns det att se resultatet av fåfängan? För med ålderdom så kommer även en värdighet i utseendet. Åren sätter sina spår  – men varför ses det alltid som negativt?

Annonser