Egentligen tycket jag inte om att skriva så mycket om viktnojja. Det känns alltid lite tveksamt att skriva om sådant. Å andra sidan känns det som det är mycket sådana tankar hos mig nu så jag tänkte försöka få ihop ett litet inlägg om mina tankar om det hela.

Jag är född i en familj med grov benstomme. Detta har inneburit att de flesta av oss är modell större. När jag var liten så var jag väldigt smal, men tack vare höfter och tidigt bröst så kände jag mig tjock. Även om bred kanske är mer sant 🙂

Bilder så här efteråt kan visa att jag faktiskt inte var tjock – men spegeln sa alltid det. Trots denna kroppsuppfattning har jag aldrig haft några ätstörningar. Även om jag ibland försökte få anorexia. Men sluta att äta fungerade inte för mig.

Från det att jag slutade gymnasiet så började generna slå igenom och storleken ökade (lustigt nog sammanföll det med att gympan slutade samt att jag och sambon firade varje helg. Med stora chipspåsar).

Någonstans vid första svängen hos viktväktarna så började jag kritiskt tänka på det här med familjen och den ”grova benstommen”. Den kommer då från mammas sida. Men även pappa är kraftig. Men hans bror – som då är lite mer fysiskt aktiv då han inte är en kontorsmänniska – var alltid smal. Medan pappa som sprang då och då var kraftig. Pappa körde också en massa dieter. Mamma har nog inte kört så mycket bantning. Och det har inte varit så mycket godis eller efterrätter hemma. Däremot så åt vi väl inte rätt.

Efter lyckat resultat på viktväktarna – som inte höll så länge – insåg jag hur orättvist livet är. Vissa människor är smala naturligt. Vissa får kämpa hårdare för det. Vissa går ner i vikt vid stress – vissa (=jag) frossar choklad och lakrits så det forsar genom öronen.

Men på senare år har min relation till spegeln förändras. Nuförtiden så är jag rätt ok med spegelbilden. Jag ser att jag är kraftig – men det här obese som BMI hävdar, det ser jag inte. Inga dubbelhakor eller så. Men nu är det istället fotografier som på något sätt tycks photoshoppade. Och jag tror plötsligt på uttrycket att kameran lägger på 5 (eller i det här fallet 225 kg). Lösningen har varit att undvika fotografier.

Så åren har gått och även om jag var extremt nöjd med mig själv året efter första barnet föddes. Då både spegeln kameran tycks vara synkade. Men det höll inte. Och den där draghjälpen med amningen som jag hoppades så mycket på med barn nummer två lyckades inte så bra. Men nu har jag då bestämt mig. Men nu kör jag en helt ny strategi. Jag kör i lönndom, jag vill inte vara ”bantamorsa”. Men jag vill heller inte ha peppande från min omgivning.

För nu kommer vi till det som jag känner jag måste vara speciell med. Jag vill inte ha uppmuntrande från folk efter att jag har sagt att jag ”försöker gå ner”. Jag avskyr frågan från folk i min omgivning:
”Har det gett något resultat?”
För mig känns det lite som att om du behöver fråga – då är svaret nej. Jag vill heller inte ha goda, välmenta råd från andra. Som veteran i viktväktarna, LCHF, viktklubb så har jag lärt mig att det handlar om mig själv. Jag måste vara bekväm i det hela. Jag måste vara motiverad – och den enda som kan motivera mig är jag själv. Tyvärr kan det ibland ta en bra stund att få tillbaka motivationen men varje gång kommer den från mig. Jag vet att träning ger resultat – och att jag borde få till detta. Men än så länge så har jag inte fått tillbaka lusten, motivationen att träna. Så ännu skyller jag på att det tar tid, att jag inte hinner. Samtidigt så vet jag att resultat brukar motivera mig bra. När jag kommer en bit på vägen, så blir det igen roligt att lägga till träning. Jag längtar dit. Men jag är inte där än.

Men jag struntar även i vikten nu, det är storleken som har betydelse som man säger. Förr om åren så vägde jag mig varje dag, och varje liten vinst fick mig att må bra, och varje bakslag eller platå gjorde mig deppad. Så småningom tänker jag dra fram måttband för att se resultat. Nu fokuserar jag istället på att må bra. Inte vara hungrig. Känna resultatet i kläderna. Kunna planera en hållbar strategi. Oavsett hur det går så är jag ok, jag kan acceptera den jag är även som kraftig. Men jag har en top limit som när jag går över denna, så blir jag deppad och frossar godis för att jag känner mig så kraftig och det inte går att göra något åt det. Jag vill till att börja med ner och känna mig ok. Sen får jag se hur det känns då.

Jag funderar även lite över min kollega som jag reagerade lite på. Jag vet inte hennes historia så mycket, men hon sa lite ursäktande till mig att hon hade komplex tidigare och inte ville bära kjol. Jag vet inte om hon menade det, jag vill hellre fria än fälla, men för mig kändes det som om hon bad om ursäkt för att hon som var så smal skulle dra upp sina komplex för mig – som naturligtvis har mer rätt att ha komplex.Kanske ska jag inte vara alltför sur på henne. Trots allt så var det hon som gav mig den sista puffen. Den här motivationen jag kände att jag så väl behövde.

Annonser