Etiketter

Hittade lite texter på nätet från en tjej som blivit utsatt för mobbing. Väljer att klistra in det här då jag tycker det var tänkvärt. Själv känner jag inte helt igen mig. Utom i gymnasiepresentationer. Gick också förbi där. Men jag märker att det är skillnad på språkbruket i skolan. När jag gick i skolan så hörde jag aldrig hora. Jag har heller aldrig utsatts för tafsande – trots att jag var välutvecklad. Men jag kan mycket väl tänka mig skammen och känslan att bli utsatt för det. Framförallt i den åldern på mellanstadiet då det är nytt. Då brösten mest är skämmiga.


Jag läser dagligen om hur tjejer utsätts för mobbing av alla dess slag, och hur skolan och kommunen bara rycker på axlarna och låter den starkes rätt råda. Det skrämmer mig att Djungelns Lag fortfarande styr skolan och dess hållning, än mer än när jag var först en udda lågstadieelev, sedan en udda mellanstadieelev, en udda högstadieelev och slutligen en udda gymnasieelev, även om jag vid det laget åtminstone hittat några likar. Många av mina plågoandar ansåg nog nästan att det var rätt att trakassera mig, jag var ett lätt byte eftersom jag var Annorlunda, ett grovt brott i skolans värld, och dessutom reagerade jag starkt på provokationer.

Jag minns en dag när jag stod vid skolan och dess busshållplats och väntade på bussen som min vän skulle med. Vi pratade helt lugnt med varandra, när plötsligt stenar for genom luften och bombarderade oss. Det var visserligen bara småstenar, och varken jag eller min vän blev skadade, vilket ledde till vuxenvärldens reaktion:

“Han tycker säkert bara om dig!”

En annan vän var mycket välutvecklad i mellanstadiet, med både rejält tilltagen byst, breda höfter och en rejäl bakdel. Pojkarna i hennes skola fann det ytterst roande att nypa henne i baken, bilda en ring runt henne för att kunna tafsa ordentligt på hennes bröst, dra henne i den blonda flätan, eller komma bakifrån för att kunna knäppa upp hennes BH-band. Gråtande protesterade hon hos sin klasslärare, men det enda svaret hon fick var:

“Han tycker säkert bara om dig!”

I mellanstadiet var jag först med att få mens. Jag var tvungen att gå hem, och blev då tvungen att berätta för en av flickorna i min klass. Hon spred ut det över skolan, och jag fick dagen efter höra kommentaren: “Du kanske inte är så liten, eftersom du har fått mens. Vill du hänga med och knulla?”. Då gick jag till min klasslärare, som skrattade och sade:

“Han tycker säkert bara om dig!”

En dag i högstadiet gick jag genom korridoren med min vän (hon som jag blev stenad tillsammans med), när en pojke i min klass kom upp bakom mig och sparkade mig på svanskotan. Jag reagerade häftigt genom att vända mig om, springa efter honom, och en gång utropa “Jävla bögjävel”, innan jag föll ihop av smärta. Så letade jag upp min mor (hon arbetade som lärare på skolan) och berättade gråtande för henne vad som hänt. Hon blev självfallet upprörd, och letade upp skolans rektor. Hennes kommentar?

“Han tycker säkert bara om henne!”

Nåja, vi kallades till ett möte, med pojken, rektorn, pojkens far, fritidsledaren, jag och min vän. Vart mina föräldrar var? Far var fortfarande på sitt arbete och mor hade fått tillsägelse att ta en lång promenad, för att “lugna ner sig”. I mötet hamnade jag i fokus, eftersom jag hade protesterat med de fula orden. Det var min svanskota som värkte (och som fortfarande värker), jag som blivit utsatt för hans systematiska mobbning i flera månader, jag som mådde illa, men han som blev offret. Vad jag insåg?

“Han tycker säkert bara om mig!”

På gymnasiet fanns det en korridor längst ner i byggnaden, när man skulle ta sig till matsalen för lunch, som jag och de flesta andra av mitt kön fruktade. Längs väggarna i den korridoren fanns flera bänkar, på vilka de (manliga) eleverna från främst Bygg- och Fordonsprogrammet satt. När man som “elev av kvinnligt kön” gick längs den korridoren hälsades man vanligtvis av busvisslingar, sexistiska kommentarer (“Du med brunhåret, har du smakat kuk?”) eller tvivelaktiga komplimanger (“Vilken häck, den skulle man inte ha något emot att klämma på!”). Detta problem påtalades aldrig, eftersom man visste vad man skulle få höra, och inte orkade höra det igen:

“Han tycker säkert bara om dig!”

Jag kanske målar upp en ganska dyster bild av samhället genom de här exemplen, men det skrämmande är att jag inte överdriver. Vi behöver ta hårdare tag mot mobbning, och framförallt inte försvara trakasserier med “Han tycker säkert bara om dig” eller “Du vet hur pojkar är” eller “Ignorera dem, då är det inte lika roligt längre”. Även om pojkar tycker att det är roligt att tafsa på välutvecklade flickor, ska verkligen flickor behöva stå ut med det? Hårdare tag, fastare planer, mer stöd till utsatta, mer uppföljning! Ingen ska behöva må dåligt fem, tio, femton år efter att de gått ut grundskolan eller gymnasiet. Det behövs även mer resurser så att vi får in fler vuxna, helst vuxna som inte har ett selektivt synfält, och som kan klara av att ta itu med problemen.

Annonser