Etiketter

, ,

Jag fick en kommentar om Kinapuffsgate i min förra post vilket lett till att jag läst på lite mer om det hela.

Det sägs då att Patrik Lundberg är väldigt influerad av Tobias Hübinette. Jag vet inte om detta stämmer eller ej – men nog känns det lilla jag sett av ursprungs texten samt det faktum att den är illustrerad med kinapuffar som att denna artikel fanns i bakhuvet när krönikan skrevs även om det inte är ett plagiat.

Men nu tänkte jag då istället fokusera på Tobias Hübinette. Början på texten klipper jag rakt av från Solguru helt enkelt.

Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ”Titta, titta en kines!” Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet.

Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar ”tjing tjong”, ”japan”, ”Kines” eller ”guling” efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med ”tjing tjong”-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ”nej, nej”. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.

Jag vet inte vilka som kan läsa denna text och nicka instämmande och förstående för stackars Tobias. Jag misstänker att de som gör detta inte är föräldrar till förskolebarn. Jag misstänker också att de inte har gått på en föreläsning hos någon som är född utan armar och ben och som föredrar barn för deras öppna ärlighet – att de kommenterar saker som vuxna inte vågar göra för att riskera anses ha fördomar. Ibland kan det vara roande – ibland kan det bli väldigt, väldigt pinsamt. ”Varför är han så brun?” när det kommer en svart man förbi. Hade barnet sagt neger – visst då hade jag blivit förfasad, men språket kommer inte bara hemifrån (isåfall skulle min son aldrig någonsin talat om att cirkusen var ”ägig” och att det ”rockar fett”) utan det är saker som kommer från omgivningen med. Om ett barn säger att någon är tjock, neger, guling eller något sådant så tar man en diskussion med barnet om varför man inte säger något sådant. Om de pekar och säger ”en kines”, så skulle jag väl ta diskussionen om att det är oartigt att peka och så. Men barn måste få vara barn – och den diskussionen vill jag nog ha lite senare. Jag vet inte om det är en sann berättelse eller inte – men en människa som reagerar som Tobias på just detta har jag svårt att finna någon som helst förståelse för. Det blir ungefär som Valerie Solanas och hennes S.C.U.M manifest (Society for Cutting up Men). Vad är det för människor som hyllar dessa människor? Vad har dessa människor för människosyn?

Om det nu är så att Patrik Lundberg identifierar sig med Tobias – så tycker jag verkligen synd om honom. Eller är det bara så att han läst den och vissa saker har fastnat som gjorde att han försökte återanvända den – men göra den mer rumsren?

Två veckor tidigare. Uppkrupen i soffan hastar jag iväg en krönika. I brist på ämnen skriver jag om en sak som grämer mig: att somliga tar sig friheten att håna mig för mitt asiatiska utseende.

Kanske hade han lite bråttom där när krönikan skulle skrivas? Jag vet inte, men jag måste säga att sympatin med dagens Patrik minskar i och med detta. Barnet Patrik och Tobias kan jag tycka synd om, men båda har nu växt upp. Och jag läser med stigande förfäran om Tobias.

Tobias Hübinette tycks rent allmänt ha vissa skruvar lösa. Vad det beror på vet jag inte. Kanske har han utsatts för mobbing? Vad vet jag. Ursäktar det hans beteende? Eftersom det finns vissa domar mot honom så känns han inte helt stabil – och en taskig barndom ursäktar liksom inte detta. Lite oroväckande är det väl att människan jobbar/jobbade som forskare och tidvis som lärare (Timlärare i pedagogik med interkulturell inriktning vid Institutionen för kultur och kommunikation, Södertörns högskola enligt CV – sorry, efter att ha läst om honom så känns det lite tragikomiskt att han försöker utbilda i kultur och kommunikation – vilken kommunikation förespråkade han? Egentligen?). Det blir också lite fascinerande att denna människa trots allt han gjort sig skyldig till får vara expert i media, å andra sidan så verkar man gärna återanvända lite olika folk – vill man bara synas i media kan man säkert få tycka till om både det ena och det andra – hej Guillou! Men någonstans känns det väl att man som licensbetalare kanske skulle kunna kräva att åtminstone SVT håller folk som åtminstone inte förespråkar våld och tydligen inte är främmande att utöva detta som expert på rasism? Vill man verkligen ha någon som förföljer de som de ser som ”rasister” och kommer med hot som representant för ett mångkulturellt samhälle? Är inte det på något sätt ett självmål?

Advertisements