Etiketter

,

Jag lånar vidare en text jag tycker är väldigt bra och tänkvärd från samma person som jag skrev om tidigare:

Mobbning. Smaka på ordet. Det ligget inte helt rätt i svenska munnar, eftersom det är en försvenskning av engelskans ”mob”, ett negativt laddat ord med betydelsen folkmassa. Det var en ”mob” som dödade Axel von Fersen, det var en ”mob” som stormade Bastiljen. Detta kanske inte verkar vara ett lämpligt ord att ta in, för att ge den betydelse som ”mobbning” har, men om man stannar upp och tänker efter är det mycket lämpligt.
 
Mobbning är när en eller flera ledarpersoner fysiskt eller psykiskt attackerar någon som har en svaghet som går att utnyttja, där ledarna är stödda av ett hov av supportrar, och där den tysta massan inte säger nej.
 
Man kan klassificera mobbning i två huvudkategorier: ”Tjejmobbning” och ”Killmobbning”. Det tål att påpekas att det inte automatiskt är tjejmobbning för att förövarna är flickor, eller killmobbning för att förövarna är pojkar; det är mer typexempel.
 
Killmobbning är den som är lättast att upptäcka och peka på, eftersom den är direkt. Den är oftast fysisk; med sparkar, knuffar eller slag, och även den verbala delen är tydlig: ”Djävla hora.” ”Åk hem, svartskalle.” Här ryms även sexuella trakasserier, där den utsatte får stå ut med att någon tar henne på brösten eller bakdelen.
 
Tjejmobbning är mer infam, mer subtil, mer dold. Den är oftast verbal, och väldigt sällan tydlig. Nej, små, små nålstick är vanligast. Kommentarer som för en utomstående ses som oskyldig, men med en elak innebörd, där ”Har du klippt dig?” har betydelsen att man borde tänkt efter innan man klippte sig, eftersom man ser ännu värre ut nu, eller ”Var har du köpt den där tröjan?” har efterledet ”den ser ut som något du hittat på en soptipp.” Ledaren här är den okrönte drottning, med ett hov av lismande beundrare som fnissar åt allt ledaren säger, kanske för att de själv inte vill bli utsatta för nålsticken.

Delen som handlar om tjejmobbingen kunde ha varit skriven av mig. Det var den jag själv var utsatt för. Ingenting som ger synliga ärr – men leder till att man letar dubbla meningar i allt som sägs. Till och med idag. Och den mobbingen är mycket svår att se, för vissa behärskar den till fullo. Och vad ska man säga till den vuxna? Hon sa att jag hade en fin tröja? Hur ska man förklara hur mycket fnisset i gruppen, himlandet av ögonen känns? Hur kan man inte ses som överkänslig?

Tjejen fortsätter då med lite råd för den som ska hjälpa.

Nolltolerans. Lyssna på dem som känner sig illa berörda, ta upp till diskussion. Även om personen är överkänslig och borde ”ignorera” det som sägs är det viktigt att denne tas på allvar. Det är inte lätt att vara utsatt och från vuxet håll få höra att man är överkänslig, att pojken som tafsar än på brösten bara ”tycker om en”, eller att man ska ignorera vad folk gör, eftersom man ju ”vet hur pojkar är”. Trenden är att om det är tjejer som blir mobbade av killar så ses det med mildare ögon, just eftersom man vet hur pojkar är. Och om det är den så kallade ”tjejmobbningen” är det ännu värre, eftersom den kan verka så oskyldig för en utomstående.

Hur går det för den som mobbar? oftast hör vi om revancher från de som mobbas. Det kan vara hur de lyckas i framtiden på olika sätt. Det kan vara hur de stämmer kommunen. Eller, tragiskt nog, hur vissa tar sitt liv redan under skoltiden. Men hur går det för den som mobbar?

Lite om en av de värsta plågoanderna för denna tjej:

Det fanns en pojke i min klass, redan från lågstadiet ett problembarn. Han bröt sönder mina kritor i ettan, och på den vägen gick det. När han ett år för sent gick ut högstadiet och började Individuella programmet på gymnasiet gjordes ett test, och det visade sig att han var särskolemässig. Hade det här testet gjorts i lågstadiet, i mellanstadiet, i högstadiet, så hade det nog varit bättre både för honom och för hans omgivning. Varför inget gjordes? Tja, brist på resurser är en orsak. Med fler lärare som kan hålla ett öga på eleverna kan problemen lösas litet lättare, oavsett om det är barn som behöver extra resursers för att de är så kallade ”bokstavsbarn”, eller om det är barn som har problem med andra elever av en eller annan orsak.
/../
Vi har inte råd att ge mer resurser till skolan, vi har inte råd att ha fler speciallärare. Men, har vi råd med resultatet? Har vi råd att betala för de brott dessa ”mobbare” utför senare? Har vi råd med vård, med avvänjning av droger, med psykologisk hjälp? Kanske. Kanske inte.

Hur jag kan påstå att mobbning är ett så stort problem? Vad grundar jag detta att mobbare senare utför brott på? Ledaren för mobbningen mot mig sitter i fängelse för misshandel, har åkt in och ut för allt ifrån väskryckning, till inbrott, till misshandel. Av hans hantlangare har två åkt in och ut från fängelset, men den tredje har tagit sig själv i nackskinnet, och är nu en laglydig medborgare med fast jobb. Jag erkänner, jag kan ha haft otur. Kanske är det så att majoriteten av de som utsätter sina skolkamrater för rara små busstreck som att klappa dem på brösten, stjäla deras skolböcker och spola ner i toaletten, sparka upp skåpen för dem, och så vidare, kommer att sköta sig exemplariskt i framtiden, men kanske, kanske kan det vara en antydan att något behöver göras, och är det då inte bättre att detta något görs i skolan innan personen i fråga hamnar i fängelset, och innan hans fosterförälder hamnar på sjukhuset efter hans misshandel?

Annonser