Känns som man i alla fall har börja lyfta frågan om särbegåvade barn nuförtiden. Åtminstone har SVD börjat lyfta frågan i sin serie.

De forskare som studerat hur särbegåvningar tas om hand inom den svenska skolan, beskriver dock Sverige som fortsatt inneslutet i en ”glasbubbla” av ointresse och okunskap när det gäller fenomenet särbegåvning.

Att satsa resurser på de högt begåvade eleverna är inte heller helt oproblematiskt: ”Ska vi ägna oss åt att definiera genier i stället för att hjälpa barn som halkar efter i skolan?” undrar många och befarar att två missgynnade grupper ställs mot varandra.

Jag läser om många olika människor, om Jenny Åkerman som memorerade 1000 decimaler av talet pi. Ordförande i Mensa.

– Det är lite brännbart socialt att säga att man är särbegåvad och jag är inte riktigt bekväm med att ta de orden i min mun. Men nu är det ju det begreppet som används. För mig handlar särbegåvning inte främst om en förmåga utan mer om en hunger, en drift att få sätta tänderna i häftiga problem. Hjärnan dreglar liksom och vill hela tiden ha mer föda.

Jag kan inte riktigt relatera till detta – men jag märker att det är så som både sonen och min sambo fungerar. problemlösning. Själv gillar jag också problemlösning fast för mig är det mer lösa problem för människor.

Men trots detta kan jag känna igen mig i lite av annat hon säger.

– En duktig pedagog kan väcka elevens motivation för i princip vilket ämne som helst, men om läraren inte kan ge något annat skäl till kunskapsinhämtning än att det kommer på provet så har jag annat för mig. Sorry!

Ja, det där kan till och med jag relatera till. Vissa ämnen har jag varit intresserad av trots att jag inte haft fallenhet tack vare en engagerad lärare. Och jag har också älskat ett ämne som en värdelös pedagog på universitetet fått mig att tappa intresse för helt genom sitt träaktiga läsande ur kursboken.

Men om jag då jämför med min sambo så talade han om att vissa delar i matten hade han väldigt svårt för vissa delar (var det andragradsekvationer månntro?) innan han började med elektronik och då föll det på plats och var självklart för att då fanns det användning av det. Själv glömde jag allt sådant så fort jag skrivit mitt sista prov i ämnet.

Försöker läsa på lite för att förstå vad särbegåvning är för något:

2–4 ­procent av alla människor är ”måttligt särbegåvade”. En minoritet av dessa har så kallad ”generell särbegåvning” och bemästrar nästan alla akademiska ämnen. De flesta har dock både starka och svaga sidor. Man kan till exempel vara särbegåvad inom matte, men ha inlärningssvårigheter i svenska.

George Washington, Albert Einstein, Isaac Newton … Sär­begåvningar är ofta antingen äldst i en syskonskara eller enda barnet. Tänkbara anledningar: Förstfödda som får vara ensamma om föräldrarnas uppmärksamhet de första åren i livet får ofta mer vuxenstimulans och utvecklar därför sin begåvning. I samband med ett syskons födelse för­lorar de äldsta barnen sin centrala position i familjen, vilket också kan driva dem till att prestera mer för att försöka återta denna ställning.

Stämmer bra in på både sonen och pappan det där…

Särbegåvade personer riskerar att felaktigt få diagnosen Aspergers syndrom. Ett av symptomen för denna funktionsnedsättning är intensiv fokusering på specialintressen – något man även ser hos många särbegåvade personer.

Men det finns också tydliga skillnader. Exempelvis har personer med Asperger ofta svårt att leva sig in i andra människors situation, medan särbegåvade ofta uppvisar stor empati. Och medan barn med Asperger oftast är oförmögna att interagera med andra barn som delar deras specialintresse, umgås och samtalar särbegåvade barn gärna med andra som delar deras fascination för ett ämne.

Kan bara säga att det inte är några problem med empatin för lilleman. Glömmer inte när han plötsligt började gråta när han kom att tänka på en pokemon (!) i ett avsnitt hade blivit övergiven.

Så varför tror jag att han skulle kunna vara så begåvad? Hade i går ännu en sådan här konversation med sonen, snart 7 år. Det började med att han kände på en tand som var lös. Den tredje. och han upplyste då om att när han tappat denna så skulle han sedan tappa 17 till. Och eftersom det verkar vara 20 mjölktänder så gav jag honom rätt på detta. Och från lösa tänder var steget inte långt till pengar. För varje tand handlar det om 10 kr.
– Om jag har 5 tänder i glaset så får jag 50 kronor. För om man får 10 kr för en tand så får man 50 kr för 5!
– Det stämmer, säger mamma, och beslutar att testa honom lite. Men om du får 11 kronor för varje tand, hur mycket får du då?
Misstänkt snabbt kommer det: 60!
– Nja, nu tror jag inte ens du försökte räkna utan gissa. Kan du räkna ut det istället?
Lite tystnad, sen kommer det: 55.
– om du får 12 för varje tand då?
Inte lika lång tystnad denna gång: Men då måste det bli 60?

Och denna lilla mattesnille som sedan en månad tillbaka har räknat ut hur många dagar det är kvar till hans födelsedag – som kan multiplicera, ska nu sitta och traggla 1+3 på skolan. Det känns lite bortkastat faktiskt.

Är han ”särbegåvad”? Jag vet inte vad det skulle innebära egentligen. Helt klart har han en fallenhet som inte stämmer in i nivån som man har på skolan. Jag vill att han ska få möjlighet att utveckla sig själv. Att han ska få hjälp att förstå vad saker kan användas till så att han kan utvecklas och tycka det är roligt på skolan. Jag vill inte att han ska tycka att skoltiden är mörk och tråkig. Jag vill heller inte att han ska bli en av de störiga killarna som inte bryr sig om skolan. Eller att han ska anses som töntig och nördig för att han skulle vara intresserad.

Och kanske finns det i alla fall hopp idag:

I den nya läroplanen som trädde i kraft i höstas lyfts också de särbegåvades behov fram: ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” Och för några veckor sedan delade Kungliga Vetenskapsakademien ut en miljon kronor till ett forskningsprojekt som ska ta reda på hur samhället tar tillvara intellektuellt begåvade barn.

Vi får se hur det går – eftersom han delar intresset med pappan så kan de ha utbyte av varandra. Om man ser på sambon så hade han kanske inte samma förutsättningar från sina föräldrar.

Annonser