Etiketter

, ,

Jag tycker det är svårt att läsa om barn som far illa på något sätt – och framförallt när jag läser om mord. Jag håller om mina egna barn och är glada att de är trygga. Jag undrar hur jag själv skulle klara något sådant och får tårar i ögonen. Än värre känns det när jag läser att det troligen är det andra barn som dödat. Mycket tyder på detta. För flera år sedan hade jag bara skakat på huvudet för den idéen. Men nu har det hänt några gånger. Vi vet vad barn kan vara kapabla till.

Jag läser om familjen där fyraåringen växt upp. 7 barn eller 5 syskon, beroende på var jag läser. Misshandlande pappa (misshandlar mamma i alla fall, vet ej hur det är med barnen). De ska ha flyttat runt 18 gånger. Varje gång socialen börjar misstänka att allt inte står rätt till.

Pappan är sjukskriven. Vad mamman gör är svårt att säga. 7 barn på 10 år leder nog inte till så mycket förvärvsarbete. Samhället skulle gjort mer, säger man. Och när jag läser vad man gjort så blir jag lite mörkrädd

Mamman, som då blev ensam med alla barnen, ansökte om hjälp av socialtjänsten, bland annat för hjälp med hämtning och lämning till dagis och skola.
”Jag märker att barnen blir understimulerade av att bara vara hemma”, skriver hon i sin ansökan.
Men socialtjänsten i Uddevalla slog fast att det inte fanns tillräckliga skäl – hon var varken sjuk eller funktionshindrad.
Familjen har under nio år flyttat 18 gånger.

Läser också en rad i DN och skakar på huvudet:

Socialchefen Ing-Marie Byström säger till DN att det var polisen som gjorde en anmälan och att utredningen, som inleddes den 25 augusti, fortfarande pågår.

Om polisen gör en anmälan känns det väl motiverat att komma någon vart i utredningen. Vad är det som sker i utredningarna? Vad gör man, egentligen? Tänk om man kunde få vara osynlig och följa med i en sådan utredning. Eller är det så att man bara hoppades att de snart skulle försvinna från kommunen och därmed upphöra att vara ett problem?

Extra farmor har en annan teori om varför man inte hjälper till:

– Man kan inte bo med sju barn i en trea. De har inte ens egna sängar. Mamman gör så gott hon kan och hon älskar sina barn över allt annat. Men hon är livrädd för socialen, för att barnen ska placeras i fosterhem, och har inte vågat be om hjälp.

Men ändå. 7 barn i en 3:a. Hur stor chans hade dessa barn egentligen? Vad ska samhället göra? Mamman var livrädd att de skulle ta barnen ifrån henne. Hon älskade sina barn. Nu kommer jag skriva saker som låter väldigt hårt – men frågan är om man inte om man verkligen älskade sina barn skulle sterilisera sig? Hur kan man ha ork och kraft att ägna sig åt så många barn? Om man redan lever i misär – varför väljer man att fortsätta skaffa fler barn? Vad driver en? Vad har man för hopp för barnen? Själv har jag två barn. Varje gång jag ser en bebis så vill jag ha fler. Å andra sidan vet jag att tiden inte alltid räcker till. Kärleken räcker till flera – ja. Man kan älska barnen – men de behöver även tiden med föräldrarna. Att få vara barn. Att när de är ledsna och något hänt kunna krypa ihop och vara liten, till och med när de börjar närma sig 7 år. Utan att få höra ”mamma har inte tid nu, ser du inte att jag har lillen?”. Och om det nu är så att man inte kan tänka sig sterilisera sig – då är det frågan om samhället inte borde ta upp den diskussionen. Möjlighet att ge stöd – men lite eget ansvar med tack! Och kanske, kanske är det så att det bästa för barnen inte är att att bo i den miljön? Borde då inte barnens bästa vara det man som mamma sätter främst?

Kanske fungerade det i samhället förr i tiden med en stor familj. De äldsta barnen fick tidigt vara med och jobba, redan från 9-10 års åldern. Tänker på min farfars farföräldrar. De hade 13 barn. Inte heller de klarade av att ta hand om alla – och den yngsta adopterades bort till den lite rikare barnlösa grannfamiljen. Syskonen som var kvar hemma emigrerade till USA lite senare. Den yngsta blev kvar. Det blev min farfarsmor. Men samhället idag ser inte ut på samma sätt. Barn får (tack och lov!) inte börja arbeta som barn. Och även om det kanske är ekonomiskt fördelaktigt att ha många barn – så känns det som fel anledning att skaffa barn.

Jag läser också vittnets berättelse. Han som såg barnen jaga fyraåringen. Han som såg att barnet verkade utsatt och valde att lämna lekplatsen med sitt barn. Hade han vetat vad han vet i dag hade han ingripit. Frågan är varför man inte ingriper när man ser ett litet barn bli utsatt? Vilken ålder var de andra barnen? Spontant så kan jag inte förstå det – men när jag funderar närmare så kan jag (tyvärr) se vissa anledningar.

– Vad ska man göra? Hur många av barnen har respekt för en vuxen idag? Kommer själv ihåg när 4-7 åringar kommer och kastar sand på min son när jag står bredvid. Man känner sig tämligen maktlös då…Sen har man kanske som man rädsla av att följa efter barn. Vad kommer folk då tro? Och slutligen – vilket är väl det som kanske eventuellt skulle stoppa mig. Rädslan för repressalier mot det egna barnet.

Men en annan sak – inte att förglömma. Barn som leker kan ibland bli väldigt våldsamma. Det är svårt att se när leken tar slut och allvaret kommer in. Det kan gå hett till när barnen leker hemma. Först tjuter de av skratt en lång stund under brottningsmatcherna – och sen kommer gråten. Oftast är det den yngre som tar något tjuvtag så det är den äldre som gråter.  Men även den äldre kan plötsligt inte motstå att grabba tag i hår på lillebror.  Så av den anledningen kan det också vara svårt att veta om man ska ingripa. Har man uppfattat det rätt? Är det lek eller allvar?

Ett barn är död. Fyra år. Det är så ofattbart tragiskt och man bara känner varför. Varför? Vad kunde ha gjorts annorlunda. Det finns så mycket saker man säger i efterhand. Vad samhället kunde gjort. Det finns så många tankar  som snurrar runt.

Advertisements