Etiketter

, , ,

Under åren 2008 till 2010 skadades 19 000 barn så svårt att de måste få akutvård hörde jag i dag på radion. Det innebär att min sons akutvård inte finns med den i statistiken. Han  ramlade en gång från en sten och slog näsan på en skogspromenad. Trots att näsan blev dubbel storlek så klarade han sig utan några större men. Ingenting brutet och inte heller någon hjärnskakning.

Grannen mittemot har varit inne på akuten fler gånger med sitt barn efter olyckor på förskolan. Där har barnet en CP skadad från födseln. Ingenting som man märker av nu längre – men den visar sig på att barnet tappar koncentration och bara släpper taget ibland. Därför har man en extra resurs som ska hålla koll på barnet så att hon inte klättrar upp i rutchkanan. Efter några gånger på sjukhuset för hjärnskakning så kan man väl se att man brustit där. Det är så bra med dessa extra resurser. Många förskolor verkar dock se dessa som extra resurser för hela förskolan – inte bara för det barn som behöver detta. Skedde även för storasyster där de satte resurspersonens tider utifrån vad som passade för förskolan – inte utifrån barnets tider på förskolan. Men då det viktigaste då var hjälp med att äta så var det väl inte så allvarlig. När jag insåg att det var samma sak för ett barn som behövde konstant uppsikt så känns det lite värre.

Att förlora ett barn är en mardröm. Något ingen förälder vill uppleva. En sådan sak känns så onödig. Fruktansvärd. Man funderar på varför. Och om det händer på dagis? Jag skulle skuldbelägga dem som skulle vakta barnen. Man behöver syndabockar. Förskolan ska ha uppsikt. Det är den förväntning man har på dem. Du lämnar över det dyrbaste du har till andra människor, så nog kan man väl förvänta sig att de tar hand om dem rätt?

Det är för många barn på förskolan, det finns inte möjlighet att fröknarna kan ha uppsikt över alla barnen hela tiden. 7 barn och 1 fröken hör jag när jag ser trailen om treåriga Martin. Det känns så lätt att skuldbelägga fröken. Hon som gick och hämtade posten. Jag kan tänka mig att hon själv tänker ”om jag bara inte”. Men tänk om hon gått in för att gå på toaletten? Om ett barn hade behövts bytas på? Man måste minska grupperna. Fler personal, mindre förskolor. Men att ha 100% kontroll på barnen har man sällan som förälder ens. 1 fröken på 2 barn kan även det leda till att man tappar koncentrationen, fokuset om barnen går åt olika håll. Framförallt på större områden. Och på något sätt så vill jag att mina barn ska ha stora ytor. Att de ska ha möjlighet att leka på dagis, och ha roligt. Jag vill inte att de ska stängas in i ett rum med madresserade väggar för att undvika skador.

Det värsta jag varit med om var när sonen, den yngre då, inte ens 1 år vid tillfället drog fram en väska och klättrade upp på det och över trappan och grinden och hängde på utsidan. Fallhöjd på 3 meter, rakt ner mot en öppen dörr. Jag befann sig på toaletten. Jag ser vad som händer, men inser att det enda som gäller där är lugn. Minsta panik kan få honom att automatiskt släppa taget. Det blev ett snabbt avslut, och jag hann fram i tid innan han bara släppt. Det var många tankar som hann passera där vill jag lova.

En olycka händer så lätt. Jag tänker på mig själv som liten. När jag fick en hammock över mig när jag gungade för häftigt. När jag sprang in i ett fönster och fick hål i huvudet (förklarar kanske en del…) när jag satt i handfatet och badade fötterna och ramlade bakåt och fick hjärnskakning. Allting hände i hemmet. Barn gör vansinniga saker, och ibland kan saker som inte verkar så vansinniga leda till stora olyckor. Vi kan inte placera dem i glasbubblor och inte låta dem göra något. Barn testar sina gränser. Vad de klarar. De springer, de klättrar, de cyklar. De stänger dörrar och lådor. De är inne i köket. De flesta barn överlever barndomen. Kanske lär de sig något. Men ibland så räcker det med en olycka – och det finns inget att lära sig av det. Bara för dem runt om att lära sig leva med det. Att barn dör är alltid en tragedi.

Säkerheten på förskolan måste ökas – man måste ha mindre grupper – mer personal. Absolut.Men det handlar kanske mer om andra skador som jag kan se.

Ljudnivåerna i daghem och skolor kan vara mycket höga. Potentiellt hörselskadade bullernivåer har uppmätts.
Under utredningsarbetets gång har flera problemområden identifierats i förskolan: för stora barngrupper, för lite personal, skadligt buller, hög olycksrisk, hälsorisker, brister i säkerhet och tillsyn samt avsaknad i dagens skollagstiftning att med sanktionsmöjligheter komma tillrätta med problemen.

Kalla fakta, DN, GP

I min kommun så är barngrupperna väldigt stora. Något som har varit problem länge. Redan innan jag blev förälder, så man kan väl tycka att man efter 8 år borde ha kommit någon vart. Men icke. En politiker skrev då i något sammanhang att det var så hög kvalitet på personalen, så att det minskade problemen. Tack vare denna höga kompetens så kunde 1 personal samtidigt ha hand om 6 barn. Jag undrar lite över vad dessa super-pedagoger kan ha? Ögon i nacken? Extra långa gummiarmar, gärna ett par extra till? Super hörsel? Lustigt nog så verkar de inte så märkvärdiga. Bra personer som kan verka lite trötta i slutet av dagen. Som trivs med barn, men efter en lång dag känner av slitet av alla dessa viljor som de tampats med. Som är borta ett antal gånger då de drabbas av alla dessa sjukdomar som trivs så bra i förskolegrupper. Istället rings vikarier in. Undrar om dessa också håller samma höga kvalitet? Och när det inte finns någon på kort varsel som kan rycka in? Räcker de som finns då?

Jag tycker att förskolan är bra. Jag har barn som trivs där. De har haft så många kompisar där, och de lär sig en massa samspel med andra barn. Men ibland känner man sig maktlös. För det finns så mycket som skulle kunna göras bättre, men man väljer att inte satsa på barnen. Och man kan vara glad över att det finns bra förskolepersonal som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men på något sätt måste man förbättra förutsättningarna.

Annonser