Etiketter

, , , ,

Efter att ha läst tingsrätts domen i fallet Jennie och Thomas så ställer jag mig lite frågande till hur de agerar. Jag kan väl spontant tycka att man kan vara lite tydligare med vad man gör och inte till en sexåring. Men om man då läser Cattas tips på vad RFSU säger så ger väl de Jennie och Thomas rätt – och bakläxa till mig

Många föräldrar vill inte begränsa sina barns sexualitet, men är kanske rädda för att vara för gränslösa. Var går gränsen? Är det okej att bada med sitt barn? Sova naken med sitt barn? Låta det känna på ens könsorgan?

– Ja, säger tveklöst Katerina Janouch. Det finns egentligen bara en gräns och det är den vuxnes gräns. Om den vuxne känner sexuell lust eller tillfredsställelse av situationen är man farligt ute. Då bör man söka hjälp.

IngBeth Larsson tycker också att det är okej att vara naken och låta barnet känna. En femtedel av föräldrarna i hennes studie uppgav att barnen någon gång hade känt på pappas snopp av nyfikenhet.

– Men det är också viktigt att föräldrarna känner att det känns rätt. Jag tycker att det är helt okej om pappa och mamma säger ”det här är min snopp eller snippa, den vill jag ha i fred. Där är din, den får du pilla på”, tillägger hon.

Intressant att läsa Katerina Janouch åsikter där…Tur att man inte haft barn med den nyfikenheten. Själv har jag heller inte varit så nyfiken vad jag förstår på pappas kropp. Så det är svårt att ta ställning till det hela. Min spontana känsla är väl att man i den åldern mer associerar snopp med något man kissar med och det skulle väl kunna användas som argument att stoppa lekarna med. Att man kan ha dem till annat kommer väl senare.

Det känns för mig att det kunde vara bra med en utredning, att man slog larm vid oro. Däremot så känns det tråkigt att reaktionen blev så snabb, och att man sedan inte kunde acceptera beslut. Jag läser vad systern skriver på sin blogg i januari, inte anmälaren utan den tredje systern. Beskrivningen hon målar upp är fruktansvärd och leder till frågetecken till varför de frikändes. Men så fångas jag av en mening i inlägget:

Men det står även i tingsrättens dom att de uppmärksammat att både Minna och Mats ändrat sina utsagor. Jämfört med vad de sagt i polisförhör.

Och detta kan jag kontrollera genom att kolla i Tingsrättens dom.

TA och JB berättelser har varit klara, tydliga och detaljerade. Berättelserna innehåller inga motsägelser eller uppgifter som framstårsom osannolika eller konstruerade. Deras uppgifter kan ganska väl förklara målsägandens berättelse.

/../

JB uttalanden att målsäganden brukar leka med TA snopp framstår som märkliga och tyder på att det förekommit vid upprepade tillfällen, att det vid varje tillfälle varit fråga om mer varaktiga beröringar samt att hon och TA låtit detta ske. Detta intryck stärks av att JB inte velat tillstå att hon uttalat sig på detta sätt, Å andra sidan kan det inte uteslutas att det, som PN berättat, varit fråga om skämtsamma kommentarer. Det förhållandet att JB sagt på detta sätt infor släkt och vänner talar även för att hon själv inte ansåg att det förekommit något oegentligt, vilket i sin tur ger stöd för att de uppgifter JB lämnat om händelserna är riktiga

Och genast framstår det som systrarna inte riktigt ser samma saker som alla andra. Kanske är det så olyckligt att det handlat om skämt då Jennie velat driva med sina pryda systrar? Att hon skämtar på ett smaklöst sätt bara för att provocera dem? Jag kan förstå att systern anmälde. Och jag tycker nog det var bra att en utredning startade. Men felet här ligger i hur soc reagerade. Jag hänvisade till Mary X inlägg tidigare, men jag måste också citera slutklämmen som jag tycker är så vettig:

Det är inte klokt det här… Barn som far illa ska naturligtvis skyddas. Men när det är värre att vara naken tillsammans med dem än det är att slå dem, vara allmänt dum och förskräcklig mot dem så har det gått för långt. Vi måste sansa oss lite i de här frågorna.

Ibland känns det lite tröstlöst också just det här med att man aldrig kan erkänna att det blev fel. Kanske handlar det om rädsla för skadeståndskrav om man erkänner att ett fel begåtts? Om en myndighet säger att ”vi gjorde fel” så måste man ge ekonomisk upprättelse. Och alltså kan man inte göra det. Istället kan man granskas, se över rutinerna etc, etc. Men i slutändan händer ingenting. Och upprättelsen blir då program som Uppdrag granskning som ger dem upprättelse i opinionen. Men hur påverkar det barnen i slutändan? Hade det varit bättre att det bara var känt i Sandviken istället för hela Sverige? Kommer folk tveka att anmäla för att man inte vill ha skulden om det blir fel? Hur påverkar det barnen om man tar dem ifrån föräldrarna så häftigt? Hur påverkas det om man har rätt och inte vågar anmäla för att inte sticka ut hakan?

Kanske skulle vi istället för att få ett hjärtskärande reportage om en specifik familj kunna få någon mer granskning över utredningar. Se avpersonifierade anmälningar för att se vad man agerar på – och vad man inte agerar på. Kanske få höra de på kontoren som berättar om riktlinjerna de har. Kanske skulle man ringa in ett samtal för att se vad som händer, vad man får för svar, och sedan följa upp vad som händer med anmälan? Kanske en pappa får ringa in och klaga på en mamma – och en mamma som ringer och klagar på pappa. Vad händer i de olika fallen. Kanske ett riktigt djupt inside reportage från olika socialkontor. Sen kan vi ta debatten efteråt. Då man inte döljer det som talar emot reportaget – utan presenterar allting. Anmälan, reaktionen och dokumentationen.

Annonser