Etiketter

, , , ,

Min äldsta son har nu börjat komma upp i skolan och har i och med det lärt sig en del nya ord och uttryck. De flesta är rätt harmlösa, typ ”asså”, ”rockar fett”, ”coolt” och saker och ting ”äger”.  Men han har även viskande talat om att han vet vad det betyder om man sträcker upp långfingret. Eller i alla fall att det är fult att göra det.

När det gäller svordomar så har vi varit stenhårda på att man inte får svära. Jag vet att mamma körde hårt på det hemma med, och i mitt tycke så gick hon till överdrift ibland. Ibland måste man få dra till med något ”järnvägar” eller ”järnspikar” fungerar inte så bra. Så resultatet att få mig att inte svära ledde väl till att jag endast svor när jag var hos mamma. Inte mycket, men det hände väl. Troligen medvetet från början som tonåring, men senare låg det kvar. Sen jag själv blev mamma så har jag väl slutat ganska mycket. ”Skit”, ”Fan” och om jag är riktigt sur ”Helvete” kan väl förekomma. Annars så går det faktiskt att muttra en hel del utan att komma med svordomar eller könsord som andra kryddar språket med.

Men som sagt nu är jag mamma och står inför samma problem som min mamma. Och det handlar inte bara om skolkompisar. Det handlar om min pappa och sambons föräldrar som i var och varannan mening får in ett ”jäklar” och ”jävlar”. Självklart så snappade sonen upp detta när han tillbringat tid med sin farmor och hennes sambo. Men på föräldrarnas unisona chock så insåg han att ”jäklar” inte riktigt var ett ord han skulle använda bara så där ändå. Så då blir han istället medveten och frågar andra varför de svär när de gör det. Självklart ser de vuxna generad ut av en tillrättavisning – men någon förklaring ges inte. Och inte bättrar de sig heller. Så i helgen så lyssnade han på Timbuktus tolkning av Eva Dalhlgrens låt som också kryddats. Återigen ställde han sig frågande till varför folk svor. Jag försökte då med taktiken att förklara att det tyder på begränsat ordförråd. Han nickade som om han köpte argumentet. Men vi får väl se var det landar när han har funderat på det en tid.

Liksom jag ifrågasatte min mor en gång i tiden så funderar jag själv på varför det är viktigt? Varför vill jag inte att mina barn ska svära? Är det för att jag tycker det låter så illa? Kanske handlar det i förlängningen till att jag vill att de ska fundera på orden de använder. Hur de använder orden – och varför. Jag följer lite storyn om Erik Reinfeldt hos Catta, och har även läst på lite på Flashback om händelsen. Jag hittar då en konversation som florerar på Flashback från Facebook, där Erik kallar sig Holmberg.

Catta kommenterade att det var illa att Erik skrev att Mona var så ful. Men för mig är hela attityden, orden, att man skriver sådant utan en tanke på hur det skulle kunna kännas för den som blir utsatt för det hela. Nu tror jag inte Mona byr sig nämnvärt om vad Erik tycker, men just den obetänksamheten stör mig lite. Jag skulle inte ens ha uttryckt mig på det sättet när jag var tonåring och sur på någon annan i min dagbok.

Funderar på övrigt som folk reagerat emot i det här fallet. En 16-åring som springer omkring på Stureplan vid 1-2 tiden. Spontant blir jag chockad. Men när jag tänker efter så tog jag mig in på uteställen när jag var 16 år. Jag sov över hos kompisar då det var långt från stan. Det här var väl mer när jag hade börjat i gymnasiet. Innan dess så fanns det väl inget alternativ i närheten (eller kompisar) så problemet kom väl inte upp tidigare, men det var väl från det jag fyllt 16 som jag var ute mer. Jag tror jag hade rätt så stor frihet hemifrån då mina föräldrar litade på mig. Dessutom så ägnade jag ganska lång tid att tala om exakt vad som hänt på kvällen vad jag gjort, vilka jag träffat osv medan mamma lyssnade med ett halvt öra. Vet inte riktigt hur de såg på att jag tog mig in där jag var för ung när jag tänker efter – men problemet var väl att de inte ville att jag skulle dricka. Och det trodde de väl inte att jag gjorde, eftersom detta var något jag friserade bort…innan de av olika anledningar insåg att jag kanske inte var fullt så pålitlig just när det gällde detta.

Jag vet inte hur jag ska hindra mina barn från att dra på stan och ställa till bråk. Men jag tror att just sätta upp regler, hur löjliga de än kan verka ibland, är en bra början känns det som. Och jag tror att visa att man litar på dem, och ge dem ansvar är viktigt, men även konsekvenser om de brister i sitt eget ansvar och missbrukar tilliten. Det måste vara ett givande och tagande, och som förälder måste man finnas där och lyssna på barnen utan att döma dem. För mig är den delen viktig att veta att man kommer finnas där för barnet, att barnet kan berätta saker som inte ställer dem i så vidare bra dager med.

Advertisements