Etiketter

, , ,

Jag läser och gråter en skvätt över Zlatan idag. Som ointressarad av fotboll så har jag liksom aldrig greppat den här grejen med Zlatans storhet. Men jag har insett att han är rätt bra – och rätt rik vid det här laget. Jag har väl inte varit helt impad av honom som person ska erkännas. Därför var det rätt intressant att läsa om hans bakgrund. Jag lider över barnen i familjen, barnet Zlatans uppväxt. Idag är han glad över det hela – uppväxten har gjort honom till den han är, och han har bra relation med båda sina föräldrar. Hade han inte haft den uppväxten så hade han varit någon annan. Just det där är väl en väldigt bra insikt. Att inse att man är en summa av sina erfarenheter både de positiva och negativa. Men då måste man landa någonstans där man är nöjd med livet. Om man hamnar snett så är det väl fortfarande lätt att inse det – men då kanske man mer har det som en ursäkt att fortsätta med eländet.

Nåväl det var rubriken som jag fastnade för när jag började läsa artikeln och som även fick mig själv att tänka på min barndom, och mina barns. ”Vi körde inte med kramar i familjen

Det här med att visa känslor inom familjen tycker jag är rätt intressant. Själv är jag uppväxt i ett hem där mamma nog gärna kramade en, men pappa var mer reserverad. Hans sätt att visa kärlek var att ge saker. Om man då av olika anledningar inte var intresserad av det som erbjöds så blev han sårad och uppfattade det troligen som att vi avvisade honom. Jag och min äldre syster lärde oss hur vi skulle undvika hamna i den situationen genom att inte prata för positivt något som han skulle kunna tänkas köpa. För samtidigt hade han en uppfattning om att ungar bara var ute efter att göra av med pengar, och tala i telefon. Det var ju så ungdomar var enligt hans uppfattning. Och då vi inte ville hamna i den stereotypen så undvek vi de mesta fällorna. Vår lillasyster däremot lärde sig snabbt att utnyttja det hela, så jag tror att han på senare år lade om strategin lite, men det är en annan femma 🙂

När man då ser till sig själv så inser jag att jag är min pappas dotter mest. Jag har svårt att visa känslor och krama människor till höger och vänster. Det blir den där fåniga kramen där man kör ”klapp, klapp” på ryggen. Och vi är rätt lika där jag och min sambo. Jag kommer ihåg när jag pluggade och bodde ihop med två andra tjejer och våra respektive pojkvänner var på besök. Min sambo kramade om mig och vinkade från dörren till de andra tjejerna, och de andra pojkvännerna kramade om alla som bodde där.

Men så fick vi barn. Jag insåg att som förälder så fanns det saker att jobba på. Till exempel att jag inte åt fisk. Så efter att min mamma har kämpat i åratal för att jag skulle äta så började jag så smått äta. Allt för att kunna vara ett föredöme. Inte älskar jag fisk inte, men jag kan äta en del i alla fall. En annan sak jag insåg vi måste jobba på var just det här med kramarna. Vi kunde väl inte fortsätta uppfostra generationer som ryggade tillbaka bara för att någon kommer in på den personliga sfären. Naturligtvis behöver man väl inte bli alltför kramig och klängig men någon sorts gyllene medelväg måste det väl finnas.

Så i min lilla familj så har vi alltid kramats mycket. En regel har varit att oavsett hur arg man är på barnet (för övrig noterar jag att jag egentligen aldrig varit lika uppretad som när man har ett barn – hur mycket man än älskar barnen och skulle vara beredd att dö för dem så finns det tillfällen man bara vill skrika rakt ut åt dem) så ska man acceptera en kram. Och lillebror (som förövrigt är den som man blir mest vansinnig på, lik dig säger mamma förstår inte alls vad hon menar…) har snabbt lärt sig utnyttja detta. Men förutom vid bråk så har man andra tillfällen. Godnatt kramen, lämna på dagis/skola kramen, hämta på dagis/skola kramen. Jag har inget minne att vi hade det när jag var liten med mamma. Jag minns dock att vi skulle krama om lågstadiefröken när vi gick hem för dagen. Vilket jag kan tycka är både positivt och negativt. Mina söner kör gärna hej då kramar till alla. Till exempel knallade lillen två år fram till ett bord när vi var på någon sorts fik och gav hejdå kram till de äldre som satt där. Tycktes uppskattat i alla fall. Storebror kramar gärna kamraterna på skolan nu. Men det är mer en grej att krama hårt. Det tycks ses som exotiskt av en del och de ber att få en kram när han glömmer det. Om man själv missar den sista kramen vid lämning eller när de ska sova så kan det snyftas en hel del. Mer från den äldre än den yngre verkar det som. Kanske för att den yngre aldrig lider i tysthet och säger till direkt. Den äldre tänker över saken och blir ledsen.

Jag undrar bara hur de kommer se på sin uppväxt så småningom. Vad de kommer ta med sig hemifrån. Kommer de vara mindre reserverade som personer? Kommer detta vara positivt eller negativt?

Jag undrar vilka erfarenheter Zlatan har tagit med sig från sina föräldrar i sin föräldraroll. Mycket av det jag gör präglas av hur mina föräldrar var. Saker de gjorde som jag tycker är bra och tar efter – och saker som jag anser var mindre lyckat och därför inte gör. Sen kommer då sambons erfarenheter och åsikter som vi har tagit till oss. Det är för oss viktigt att vi ger samma budskap, det ska inte löna sig att spela ut föräldrar mot varandra. Facit av det hela får man väl egentligen aldrig, utan det blir många år senare som man får se vad barnen blir. Men under tiden får jag fortsätta krama om dem så länge det är ok i alla fall. Jag misstänker att det kommer kunna minska på kramar när de kommer upp i åldern.

Advertisements