Det här med att göra folk till offer för omständigheter snarare än att se sitt eget ansvar och ta ansvar för sig själv skrev jag tidigare apropå brottsoffer.

Nu läser jag också ett blogginlägg av Helena von Schantz som pekar litegrann på samma problematik. Det handlar om skolan och hur man i debatten sätter elever som misslyckas som lärarens ansvar. Det är läraren som brister som inte har lyckats fått elever att lära sig. Och faktum är att en bra lärare kan lyckas motivera en ointresserad elev. En dålig lärare kan också döda all motivation som eleven har. Men en bra lärare kan inte alltid motivera elever. Jag minns så väl min lärare i historia som var uppskattad av de flesta som hade honom. För mig var han den bästa lärare jag haft – och den som fick mig att bestämma mig att bli lärare i historia. Nu blev det inte så i slutändan – men han väckte intresset. Resten av min klass tyckte han var helt värdelös. Jag kunde inte förstå det då – och jag förstår det inte nu. Men vi var en klass tekniker och historia ingick inte i de ämne som klassen ansåg värdefulla. De som gillade läraren var mer samhälle och humanister. Nåväl när jag då läser Helenas inlägg så fångas jag av vad en tysk student hade sagt.

Han pekade på skillnaden i kunskapssyn mellan Tyskland och Sverige. Han berättade att när han började läsa fysik i Tyskland fick studenterna höra att alla som lägger manken till kan klara studierna, men det krävs hårt arbete och ungefär hälften kommer därför att misslyckas. I Sverige sa man bara att det här ska ni alla klara av. Ingen koppling till slit. Han menade att det gav ett mycket lägre studietempo och att det också ledde till att man sänkte kraven för att alla skulle lyckas. Han gav ett exempel med någon tenta där väldigt många hade kört. Eleverna klagade och fick en lättare tenta.

Det här Severin beskriver känner jag igen som den grundläggande skillnaden mellan skolan i Finland och i Sverige. I Finland är lösningen för det mesta att eleven kavlar upp ärmarna och jobbar hårdare. Extralektioner, villkorskurser under sommaren, dubbla läxor och – om inget annat hjälper – två år i varje klass. I Sverige är det läraren som ska jobba hårdare. Här lutar man istället åt inlärningssvårigheter, svagbegåvning eller andra specialbehov.

Och det är ju så. Vi vill inte skuldbelägga elever med dåligt resultat. Tänk om de känner sig misslyckade? Hur kommer det att göra för elevens framtid? Men hur gör det för elevens framtid att ges glädjebetyg, att vi sänker kraven för betygsgränser – är det ett bra sätt att få eleven att göra sitt bästa?

I Finland har eleverna läroplikt. I Sverige har de skolplikt. Eleven behöver bara infinna sig så förväntas vuxenvärlden fixa resten. Hur många Marie Curie, Selma Lagerlöf, Steve Jobs och Thomas Edison odlar vi fram på det sättet?

I genom hela samhället känns det som vi odlar en omsorg där vi vill ta hand om alla människor. Man vill så mycket, åstadkomma så mycket. Men vad blir resultatet? Att vi i samma samhälle sviker de yngsta med stora grupper på förskolan, och säljer ut äldre vården till företag som Carema.

Jag tycker vi borde ha mer resurser till skolan. Man borde ha mindre klasser så lärare verkligen kan låta elever växa och nå sin potential. Men vi måste även sätta krav på barn och ungdomar på att ta eget ansvar – och förstå och ta konsekvenser. Vi måste kunna sätta krav. Krav ser oftast som något negativt när man pratar om det – men det är också något som folk växer av. Om folk förutsätter att du inte klarar något – varför ska du anstränga dig? Du vet ju redan att om du misslyckas första gången så kommer någon annan göra det istället. Och med denna taktik kan du slippa ifrån ganska mycket (”Du kan ju inte dammsuga ordentligt, det är lika bra jag gör det”, ”Det blir ändå inte rent när du diskar, så jag gör det”). Så varför ska man anstränga sig i skolan? Det är väl lärarens jobb, eller?