Etiketter

,

För ett tag sedan blev jag anklagad att jag pushat min son när det gäller hans matematiska intresse. Jag blev väldigt förolämpad då eftersom jag verkligen inte känner att jag pushat honom alls, och framförallt då inte i den riktningen. Däremot har jag väl försökt uppmuntra det här med läsning lite mer. Jag minns så väl när jag lärde mig läsa vilken känsla det var. Och jag slukade tidigt böcker. Det jag var bäst i klass på var att läsa snabbt – och även läsförståelse,vilket folk kanske inte räknat med. Så samtidigt som han talar kvadrater och cirklar och siffror så har jag investerat i roliga och spännande böcker som är lätta att läsa.

Och sonen lärde sig tidigt bokstäverna och man sa på dagis när han var fyra att han var den bästa i dagisgruppen och var så nära, så nära att knäcka koden för att läsa. Men icke. Sen började han i förskoleklass. Ingen skillnad, där lärde de sig bokstäverna. Igen. Han kunde läsa skyltar men text i böcker – noll intresse.

Så började han i första klass och fick läsläxa. Jag var djupt imponerad över hur duktig han faktiskt var. Men andra böcker – totalt ointresse. Snart gick de över till en svårare nivå av boken på läxan. Han stretade vidare, han kunde tydligt läsa, men jag märker en tendens till lathet och att han försöker gissa ord istället för att läsa hela ordet.

Så en dag hade man plötsligt en ”tävling” på skolan. Man skulle läsa under en viss tid och sedan måla ryggar på böcker på en hylla under en vecka.Så plötsligt var han motiverad att läsa extra, målet var att slå rekord. Jag radade fram alla dessa böcker ”lätt att läsa” som jag införskaffat och han började läsa en som jag tänker kan vara spännande om man råkar vara sju år ”Det magiska svärdet”. Så han läser och läser. Långa ord är svåra och han låter väldigt ointresserad när han läser känns det som. Och meningarna blir helt fel ibland så man får titta och rätta ordet han läst fel. Så då utbrast jag mitt i hans läsning med frågan som bränner i mig:

”Förstår du vad du läser överhuvudtaget? Kommer du ihåg texten som du läst nyss?” Sonen tittar oförstående på mig: ”Nej, ska man göra det?”

Och plötsligt så förstår jag varför han inte är intresserad…Hur roligt är det att bara läsa en text för läsandet skull? En text som man glömt hur meningen började när man kommer till slutet?

Så det här med att pusha går väl si så där kan man säga. Jag har i alla fall förstått att en rädsla för att läsa har varit risken att vi ska säga att han då får läsa själv och inte få saga. Så när vi lugnat honom på denna punkt så har det gått bättre. Men fortfarande känns intresset tämligen ljumt. Och jag har så svårt att förstå det när jag tänker på hur viktigt det var för mig att läsa böcker. Hur kan han vara så olik mig på alla sätt och vis? Visserligen är han en kopia av sin far – men borde det inte någonstans finnas något av mig i honom?

Men han gillar böcker och att lyssna på dem – så jag fortsätter väl introducera honom till böckernas värld på det sätter. Men jag minns så väl irritationen jag kände när vissa personer läste för mig. Hur långsamt det gick. Hur entonigt de läser. Och därför försöker jag väl alltid läsa lite mer dramatiskt när jag läser för barnen. Vilket verkar uppskattas. Mindre uppskattat är det väl att jag gråter när jag läser vissa delar av böcker. Till exempel Astrid Lindgrens böcker. När Ronja hoppar över vargklyftan till Borkarövarna. Då brister rösten. För att inte tala om Bröderna Lejonhjärta…Jag har också en förmåga att slumra till när jag är lite trött och läser högt länge. Det löser han med att knuffa mig i sidan när jag börjar låta ofokuserad.

Vi får väl se hur det går för honom. Sambon påstod alltid när vi träffades att han var en bokälskare och gillade att läsa. Men där jag plöjde 2-3 böcker i veckan så nöjde han sig med en bok i månaden eller så. Så jag får väl se det positivt – vår boksamling med barn och ungdomsböcker kommer räcka långt för honom att läsa när det väl släpper. 1 bok i månaden borde kunna ta honom till tonåren i alla fall…

Advertisements