Etiketter

, ,

Fortsätter på temat reflektioner från könsskillnader. Häromdagen var sonen (7 år) på kalas hos klasskompisar. Det var en kille och tjej som körde gemensamt. Inga barn som han umgås med mycket så frågan var vad man köper till okända. Men jag lyckades hitta något som jag hoppades skulle fungera oavsett kön och intresse. Hello Kitty & bilar gick bort direkt.

När jag väl köpt så handlade det om att slå in presenterna. I vanlig ordning var det lite brist på presentpapper hemma. Men jag trodde att papperet med racerbilar skulle kunna fungera. Men det visade sig att det bara räckte till ett paket. Det andra paketet blev då guldpapper. Så vem skulle få vilket paket? Hur jag än gjorde så skulle det bli fel och utrymme till tolkning till varför. Och ja, tanken slog mig att öppna det första paketet och bara köra guldpapper – och hur fåningt vore inte det? Så jag fegade ut och lät sonen göra valet. För honom var det inte något större bekymmer. Han lade grattiskorten på paketen. Den han hade överst lade han på det närmaste paketet. Vilket ledde till att tjejen fick paketet med bilarna. Jag tror inte han ens noterade att det var olika papper. Det kändes så kul att inse att vad som för mig blev väldigt svårt beslut var för honom tämligen oväsentligt.

Han hade även på lapparna med grattis fäst en rosa detalj på killens kort. Jag, liksom många andra, lägger så mycket värderingar kring färger och symboler. Rädslan att hamna i den här fällan med stereotyper. Och frågan är vad man vinner med den här kampen att inte styra barnen? Blir det inte en styrning åt andra hållet istället? Jag vet att sonen har lärt sig att rosa är tjejfärg. Det kom redan på dagis och att umgås med andra barn. Men det stoppar honom inte från att gilla rosa själv eller kunna rita något rosa till en kille. Däremot så inser han att en rosa cykel = tjej cykel och skulle därför säkert bli en aning förvånad om han fick en sådan. Men lika lite som jag skulle vilja ge honom en babyblå cykel så skulle jag inte vilja ge en dotter en grisskär cykel heller. Vilket är det jag ser framför mig när någon säger ”rosa”. Däremot så skulle jag inte ha något problem med den färg som jag kallar cerise som är mörkare rosa till en dotter. Till en son? Skulle väl säga att det har att göra med pris kontra det jag får för det.

När det  gäller rosa är jag då programmerad att ogilla färgen – eller har det som jag vill tro – att göra med att jag fick som 14 åring själv bestämma hur det skulle se ut hemma med rosa/grå tapeter, en lampa med rosa skärm som fick rummet att bada i ett rosa skimmer. Efter ett år avskydde jag rosa – och har inte riktigt kommit över det än.

Annonser