Etiketter
Läser i DN idag en krönika av Mårten Schultz om det här med rättegångar av idag. Hur människor kan krossas i media genom den information som man släpper ut från åklagarsidan. Försvarssidan får yppande förbud vilket gör att vi bara presenteras med den ena bilden. Exemplet han tar upp är styckmordet. Det klassiska. Där rättegången skedde genom opinion som vägrade låta sig tystas och som i slutändan krossade människors liv- trots att de frikändes. Fortfarande kämpar de för rättvisa – men trots att juridiska myndigheter bidrog till att förstöra deras liv så känns intresset för upprättelse och skadestånd inte vara något man är intresserad av så man vet inte vad som kommer att hända.
Men jag känner mig lite tudelad angående detta. Ska försvaret få presentera sin sida? Eftersom jag då tänker på den kära Silberskys uttalande i olika sammanhanget så skulle jag väl spontant säga nej. Hans försvar har då gått ut på att förminska lidandet som hans klienter åsamkat. Visst var det han som vållade kvinnans död – men det kan ju hände vem som helst som inte tvekar att misshandla en åldring som är otrevlig mot en. Eller hur han nu uttryckte det. Och han som närmast dödat sin flickvän som bara räddades av sin far som hade koll på henne efter hans hot – han lyckades ju inte döda tack vare det, så det måste väl ses som förmildrande orsaker? *Rys*
Men då tänker man tillbaka på Styckmordet. Tänk om försvaret hade fått peka ut felaktigheterna? Å andra sidan, var media intresserad av trycka det OM det nu var så att de hade påpekat det? De följde själva rättegången och tolkade det hela själv – därav opinionen. Hade det spelat någon roll vad man sagt – eller hade allting tolkats som att man från försvarets sida, liksom Silbersky, bara försökte förmildra deras brott?
Det finns inga enkla svar när det kommer till juridik. Det är lätt att ha åsikter (och det har jag i massor) men hur man konkret skulle kunna rätta till det hela är en annan femma.
Men Mårtens artikel slutar i alla fall tänkvärt.
/../åklagaren kan ha fel. De tidigare intrycken kan vara fel. Det händer. Och i sådana fall kan ensidig information vara förödande för omgivningens bild. Fru Justitia ritas med en bindel för ögonen. Blind för parternas egenskaper. Men ibland tar hon av bindeln. Och binder den över ena partens mun.
Men det finns även andra juridiska frågeställningar som kommit upp nu i dagarna. Kan någon förklara för mig varför vi har en regel att man inte ska sitta av straffet utan sätter det som 2/3 eller 1/2 ibland? Varför har man ett tidsbestämt straff där strafftiden ändå inte är aktuell? Varför har vi att folk ska betala skadestånd när det sedan inte tycks som de behöver betala detta, utan det ligger på brottsoffret att kräva ut det? Jag förstår allvarligt talat inte det.
Jag blir så förbannad över den utsläppte livstidsdömde mördaren som våldtagit en 12-åring – och fick det lägsta strafffet. Jag förstår inte straffsatsen (även om Oisin hävdar att det är vad som ligger i linje med hur lagen är skriven) och jag förstår inte varför han ens befann sig på fri fot så han kunde begå detta brott. Och det är inte första gången man hör om sådana saker. Det är så onödigt. Och jag undrar hur de som skriver under papperena tänker nu? Tänk om det varit deras barn som han attackerat? Har den tanken försvävat dem? Kommer detta göra skillnad i framtiden? På något sätt så känns det nedslående.
Trollan's Tankar om stort och smått 
”Kan någon förklara för mig varför vi har en regel att man inte ska sitta av straffet utan sätter det som 2/3 eller 1/2 ibland?”
Hej!
Jag kan göra ett försök 🙂 Kan inleda med att säga att möjligheten att villkorligt frige någon efter halva utdömda tiden togs bort i slutet av 90-talet. Huvudregeln om villkorlig frigivning efter 2/3 är dock fortfarande aktuell (se brottsbalken 26 kap 6 §, där finns också undantag). Sverige är inte på något sätt unikt i denna del utan 2/3 tillämpas i många andra länder. Skälen är främst två, återanpassning och ekonomi. Vad gäller ekonomi är det svindyrt med fängelse. Kanske inte ett särskilt starkt principiellt argument i enskilda fallet, men väl samhällsekonomiskt (och effektivt). Vad gäller återanpassning finns det lite mer att gotta i. Fängelse är väldigt ingripande och för egentligen inte med sig nåt vettigt. När det kommer till verkställigheten av ett straff har vi ju också flyttat fokus på vad vi vill åstadkomma (eller?). Man kan säga att vi genom lagstiftning kommer åt en allmänpreventiv effekt (i tanken åtminstone). På domstolsnivå (genom domen) förmedlar vi ju nånting till personen dvs du har gjort x, nu händer y så du förstår att x var fel. När vi kommer till verkställigheten är många av de tidigare skälen till viss del utagerade, få lär fundera att ”jaja skitsamma, 1/3 av straffet slipper jag avtjäna i fängelset, alltså kan jag göra x och nåt fel har jag minsann inte gjort”. Straffets förmedlande funktion ligger mycket i att en påföljd faktiskt döms ut och medför en konsekvens (därför är det enligt min mening viktigare att fokusera på att få en effektiv verkställighet, idag kan fängelsestraffet börja verkställas åtskilliga månader efter lagakraftvunnen dom). Fokus har med andra ord flyttat till att på ett vettigt sätt få tillbaka personen i samhället. Jag vill här understryka att den resterande tredjedelen inte på något sätt alltid är fri från någon som helst övervakning eller andra krav, det är alltså inte tack och hej som huvudregel. Dessutom spelar den återstående tiden stor roll om personen skulle återfalla i brott på så sätt att den ”läggs på” nästa straff.
Såklart kan man stöta och blöta mer om hur verkställigheten ska gå till och den djupare frågan varför vi straffar, men i korta drag är det där de främsta skälen.
”Varför har vi att folk ska betala skadestånd när det sedan inte tycks som de behöver betala detta, utan det ligger på brottsoffret att kräva ut det?”
Det där är en enklare fråga i och med att den är mer praktisk. När det kommer till skadestånd är det kort och gott en skuld som har uppkommit hos A till B. Det sättet som man tvångsvis driver in skulder i Sverige (för att folk inte ska springa hem till varandra och ta saker osv) är helt enkelt att gå genom kronofogden (om inte A självmant betalar till B). På samma sätt som när någon får rätt i en tvist om tex ett kontrakt så säger ju inte domstolen mer än att A har en skyldighet att betala till B. Mer än så kan inte en domstol göra. Om A inte har några pengar går man i regel vid brottmål via försäkringsbolaget (som sen går till A och kräver tillbaka pengarna) eller så kan man få ersättning av brottsoffermyndigheten.
Säg gärna till om jag missuppfattat problemet i ditt påstående.
Tack för ditt svar! Då förstår jag lite mer – även om jag fortfarande inte gillar det fullt ut 🙂
Angående skadestånd så tycker jag att man skulle kunna göra om det. En skuld uppkommer om man lånat något från någon annan. I de här fallen så har ju skulden uppkommit genom någon typ av kränkning. Att man då som brottsoffer måste vara den som jagar på om detta känns fel. Det finns så mycket annat man ofta kan behöva reparera. Så det borde inte vara omöjligt att göra om detta så det kunde vara enklare att få igenom. Visst att det är kronofogden som driver igenom, men det borde vara uppdrag från domstolen tycker jag.
Hej Primus! Frågan var nog varför man släpper ut ngn efter 2/3 när man tydligt visat upprepade gånger att man inte är rehabiliterad genom att på permissioner missköta sig allt ifrån lätt till grovt. Om man då släpper ut internen ändå så tar man bort incitamentet till att sköta sig förutom att man medvetet utsätter resten av samhället för fara.
Finns ingen logik i det förfarandet enligt mig.
Ah. Ja, som sagt så finns det ju undantag från regeln:
”Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten.”
Medger absolut att vi kan prata om ett problem vid tillämpningen av kriminalvården som bör ses över, men jag har svårare att se tungt vägande principiella skäl mot huvudregeln om villkorlig frigivning efter viss tid av straffet.
Primus: Jag håller med dig i stort. Fördelen med att släppa ut ngn efter 2/3 tex är ju att man ger chansen till att återanpassas in i samhället, att man har rätt att fortsätta att övervak och att man då lättare kan ta in ngn igen. Frågan är väl om det faktiskt tillämpas som det ska!?
Ja, jag får väl hålla med Hmm där. Tanken är god – och jag kan väl förstå den. Men samtidigt är jag väl lite för att man ska på något sätt visa om man verkligen kan vistas i samhället. Dvs sköter man sig inte så är det tillbaka till fängelset. Och när man fortsätter att begå brott på brott så kan jag inte se att man fortfarande ska ha ”rätt” att komma ut tidigare per automatik. Jag vill inte ha som i USA där man har three strikes vilket kan leda till livstid på releativt milda brott – men kanske vi ska kunna ha den möjligheten på grövre brott.
Det känns så onödigt att människor ska drabbas på grund av att man slentrianmässigt skickar ut folk lite tidigare, för att det kostar för mycket att ha dem i fängelset. Men som sagt, det är väl som vanligt att det är tolkningarna som ställer till det. Och jurister tycks vara experter på speciella tolkningar av en text som jag personligen ser rätt så klar…
Hej Trollan,
Ny artikel.
http://www.nyhetsverket.se/nyhet/20980/H%C3%A4std%C3%B6daren-misst%C3%A4nktes-f%C3%B6r-Palmemordet
”Vincents namn återfinns i Catrine da Costas adressbok och han bodde
i närheten av en av fyndplatserna.”