Etiketter

,

Jag kommer ihåg när jag hörde på radion om barnläkaren som anhållits på Astrid Lindgren sjukhus. Jag vet att jag redan då tyckte att det var märkligt att man valde att gå in och rycka henne från arbetspasset mitt framför patienter och kollegor. Jag vet att man från polisen gick in och försökte avdramatisera det hela – gripandet var odramatiskt. Det borde ha kunnat göras på ett smidigare sätt. Det känns inte som flyktrisken var så stor. Och då dödsfallet var ungefär ett halvår tidigare så känns det väl som eventuella  bevis har hon redan gjort sig av med. Så vadan detta? Och att det är fyra poliser som kommer? Jag kan förstå om det skickas fyra poliser på en beväpnad påverkad galning – men i det här fallet?

Sen sipprade mer och mer information ut och det hävdades att åklagaren hade en massa på fötterna. Jag kunde dock inte läsa ut att man hade något riktigt att komma med. Det verkade vara väldigt svag bevisning. Minst sagt. Jag tyckte det var bra att det i alla fall gick till åtal. Hade man bara lagt ner det så hade det funnits kvar tveksamheter. Nu har saker och ting presenterats, och för de flesta (utom kanske åklagaren) kan man se att det fanns inga bevis. Det fanns egentligen inte ens indicier. Föräldrarna har fortfarande inte fått några svar. Läkarens liv har förändrats för alltid.

Så hon friades. Och kvar finns ännu ett tvivel på vårt rättsväsende. Hur behandlas en människa som misstänks för ett brott?

Läkarens berättelse presenterar att man håller personen utan mat, dryck, eller sömn. Och att polisen hävdar att hon inte rätt till advokat.

– Då sa jag att då sitter jag här, men jag säger ingenting, för jag har inte gjort något. Då sa de att »du tror väl inte att vi har en lista på folk som springer här bara för att du säger något. Vi får se i morgon om vi kan hitta någon advokat. Sedan får vi faxa till någon, sedan tar det någon dag innan det kommer tillbaka, och du ska ha åklagarens beslut på att du ska ha en advokat. Så det kommer att ta ett par dagar«. Då får det ta ett par dagar, sa jag. /../

På morgonen efteråt meddelades det att det inte fanns någon frukost. – Jag var sist i kön, så det fanns inget kvar. Då hade jag varken fått lunch, middag eller frukost. Narkosläkaren berättar att när hon bad att man skulle ordna något att äta fick hon veta att man minsann inte kunde göra sådana beställningar, utan hon fick klara sig utan.

Jag har läst delar av förhör med en av läkarna i Styckmordsfallet. Och jag ser vissa paralleller här. Den som förhör ser en skyldig människa framför sig. Läkare som använder sina ord och jargong ska sättas på plats. Du ska inte tro att du är något, mördare. Är det så att man har förutfattade meningar om läkare? Att de kör med fikonspråk? Att de använder högtravande språk bara för att markera hur mycket bättre de är än alla andra? Litegrann som jag ibland kan få en känsla av hos vissa jurister. Men är det inte rätt viktigt att ha en person som förhör som faktiskt begriper vad personen säger? Som patient är det viktigt

Nåväl, jag läser vidare.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Inför häktningsförhandlingen fick narkosläkaren duscha och sätta på sig rena kläder som hade lämnats till henne.

– Och jag fick borsta tänderna för första gången.

Och någonstans där funderar jag över den höga frekvensen av självmord/självmordsförsök i häktet. Hur ser det ut i arresten?

En annan parallell jag får till Da Costa fallet är när jag läser om rättsläkaren.

Efter ett tag fick narkosläkaren och hennes advokat ut de ljudband som tagits upp av samtal mellan polis och rättsläkaren, som hade skrivit intyget, och polisens samtal med den rättskemiska avdelningen.
– När jag hade lyssnat på dem så förstod jag hur det hade kunnat bli så här tokigt. För det var ju tokigt alltihop. Fria fantasier!
Narkosläkaren är kritisk till att rättsläkaren i samtal med polisen gav sig in i resonemanget kring hur intensivvård fungerar, hur journaler förs och indikationer för tiopental. Narkosläkaren anser att såväl rättsläkaren som rättskemisten gick långt utanför sina kompetensområden.

Tänker då lite på Jovan Rajs, och kritiken mot honom. Är denna rättsläkaren en av de som går på hans linje, vilket kritiserats av andra rättsläkare.

Jag skulle vilja tro att detta är en partsinlaga, att hon överdriver, det är inte så illa. Men tyvärr känner jag att bilden hon visar fram har jag fått från flera håll.

Andra som skrivit: Matte Matik, Medborgar X

På Newsmill så föreslår Johann Binning att man bör införa Miranda Rights.

Jag kan se att förfarandet syftar till att hanteringen av ärendet blir mer praktisk. Polisen har vid ett gripande tolv timmar på sig att hålla förhör så att en åklagare kan besluta om ev. anhållan. Åklagaren har därefter tre dygn på sig att stärka misstankarna innan den misstänkte måste häktas eller släppas på fri fot. En försvarare förordnas först när en häktningsframställan har skickats in till tingsrätten. Som förhörsledare vill man helt enkelt inte ha med en granskande advokat i ett tidigt skede utan hoppas på erkännanden i en trängd miljö.

Rättsäkert är ordet…

Ingvar Ericson skriver också om själva hanteringen på ett sansat sätt.

Det största problemet i det här ärendet är nämligen att det har satts igång en förundersökning inom ett område som förundersökningsledningen uppenbarligen inte har behärskat. Och heller inte har kunnat lära sig behärska.

 

Annonser