Etiketter

,

Julen är nu avklarad och jag har funderat en del på det här med jämställdhet. Vem gör vad och mest och varför. Det finns så mycket forskning runt saker och ting, men ibland känns det som varje sådan här checkbox saknar historia – och relevans. Utan alla buntas ihop och det blir till något negativt. Framförallt om du tycker om mjuka värden. Skapa stämning. Är du kvinna och gör det så är du förtryckt

Det finns en hel del könsroller. Det är kvinnan som städar, pyntar, fixar maten, julkorten etc. Mannen hugger ner julgranen (eller numer letar upp plastgranen från förrådet). Och tittar jag då i min nära familj så stämmer könsstereotyperna ganska så exakt.

Å andra sidan – är det så enkelt?

Själv är jag inte så här jätteintresserad av julmat. Jag har vissa favoriter på julbordet. Prinskorv och ägghalver. På senare år har det dykt upp en del sallader som familjen fått dit. De är också goda. Skinka, kalvsylta, pressylta, rödkålssallad, sill, hemstoppad korv och sånt som folk anser hör julen till nobbar jag totalt. Så för mig känns det inte så viktigt att allt finns med.

Men min familj har alltid varit extremt traditionalistisk. Från var på buffébordet saker ska stå ner till repliker som ska uttalas till Kalle Anka. Det är en del av julen.

Tyvärr så hörde även stressen innan när mamma kämpar att få allting i ordning till. Och att pappa undviker att göra något alls vilket stressar mamma mer – samtidigt som jag inser att pappa inte förstår hur hans agerande är det som stressar mamma – för honom är det där runtomkring inte så viktigt. Julen kommer ändå, det kan bli lyckat även om en av sillarna saknas. Så varför stressar hon upp sig på det sättet? Och så blir det konstant småbråk.

Vad han inte förstått – och jag faktiskt förstått först nu är att mamma inte gör det för hans skull, och kanske inte ens för vår skull. Hon gör det för sin egen skull för att det är en del i traditionen jul.

Min syster har då ärvt all den här traditionen och önskan om den perfekta julen. Samtidigt reser hon mycket i jobbet och har ett par småbarn så tiden räcker inte till. I hennes familj så satte då mannen ner foten och tyckte att hon inte skulle stressa upp sig. Och det blev lyckat. Men hon erkände för mig att hon inte riktigt fick den här julkänslan som hon brukar. Hon kände sig stressad utan sina listor och planeringar då hon konstant fick känsla av att det var saker hon missat.

Att jag själv inte riktigt känner den här riktiga lusten att skapa julkänsla och fixa allt juligt har att göra med den här stressen jag känt av hemifrån. Det finns situationer som jag inte gillar något vidare då det påminner mig om bråk. Och julen är en av dessa. Det är för mig viktigt att den traditionen inte förs vidare till mina barn. Men samtidigt så märker jag deras behov av traditioner. I år var det pepparkakshusbaket som inte blev av. Det står nämligen pappa för. Men sjukdomen gjorde att det inte blev av. Och detta tog hårt på barnen. Jag hade inte insett hur viktig denna tradition var för dem.

När det gäller julkort så är det jag som gör det mesta jobbet runt dessa. Tar fram adresser och bestämmer vad som ska stå. Däremot är det sambon som skriver dem. Han har bättre handstil…

När vi var hos mor och far så tog far med sig mina söner, sambon och lilla systers pojkvän ut för att hämta in en liten gran åt barnen. Syster kommenterade att det var väl ett klockrent exempel på diskriminering – varför var inte vi inbjudna?

Eftersom min far känner mig och det alltid handlat om tvång när han tyckt att jag ska följa med ut i skogen så tror jag inte att han ser det som troligt att jag skulle följa med. Och jag tror lillasyster är snäppet värre än mig på detta. Hans svärsöner har inte riktigt lika lätt att säga nej – och därför finns det väl ett visst intresse att fråga dem då. Så handlar det då om att han inte frågat oss för att vi är tjejer – eller för att han känner oss?

Annonser