Etiketter

, ,

Stackars Juholt. Det ger sig visst aldrig detta mediadriv och kritikerstorm som rasar runt honom. Det är så orättvist med detta opinionsras. För det är ju inte alls hans fel. Om man läser vad Mats Johansson säger så är problemet ett annat.

Grundorsaken är att vi inte har lyckats formulera en politik som tilltalar väljarna.

Kanske är det jag som är känslig. Men för mig låter det väldigt populistiskt och fel. Det känns inte som han efterfrågar en gångbar fungerande ekonomi – utan att man ska formulera något för att vinna väljare – sen får man väl se vad man kör på när man väl vunnit. Vad har man för syn på väljarna, folket i Sverige egentligen? Ett gäng fårskallar som man kan styra lätt. Bara man formulerar sig på ett tilltalande sätt. Och förövrigt. Vems fel är det att man inte lyckas formulera denna politik? Kan det ha att göra med att man har en impulsiv partiledare som kastar fram idéer åt olika håll. Tänker lite på min svåger som kunde säga en del vansinniga saker ibland. Och till sitt försvar hade han ”men hur ska jag veta hur det låter om jag inte säger det högt?”. Kanske är det samma taktik Juholt kör med?

Men det är skönt att veta att han är stark Juholt – och att han kan sitta kvar. I won’t back down, sa han tydligen när han valdes. Han tyckte det var lite kusligt att tänka det efter allt vad som hänt nu. Undrar om det var någon Socialdemokrat som fick kalla kårar när han sa det. Han hade ju inte då presenterat någon politik – och ett år senare så känns det som han har kommit ungefär lika långt.  Vad är det viktigaste för Håkan Juholt – han själv eller Socialdemokratin? Han kastar inte in handduken nu när han fått den åtrådda partiledar platsen. Gott så, tänker nog Fredrik Reinfelt. Samt naturligtvis de troende s-bloggarna som fortfarande ser honom som ledaren.

Men jag blir också lite trött på de här nålsticken som man ger honom. Östros som pratade popcorn maskin (tydligen uttryck myntat av Juholt själv om Mona). Och nu senast Ylva Johansson som då skriver på sin blogg:

Ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande. Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 procent strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan

Detta slås naturligtvis upp stort i media och Aftonbladet försöker få sitt scoop. Men nej, även om Svenska folket (väljarna alltså…) inte har förtroende för Juholt, så har i alla fall Ylva det. Och man kan fundera lite på vilket sätt hon ser att han ska vända utvecklingen. Saknar lite konkreta idéer på detta.

För Aftonbladet utvecklar Ylva Johansson sin bloggsågning, men säger att hon inte kräver Juholts avgång.

Jag har inget sådant krav
Varför inte?
– Han är vår valda partiordförande. Jag hoppas han kan vända utvecklingen.
Tror du att han kan göra det?
– Det hoppas jag.
Har du förtroende för honom?
– Ja, det har jag.

Någon mer en jag som tycker det där förtroendet ekar lite falskt? Och plötsligt är fötroendet för Ylva ungefär lika lågt som för Juholt från min sida. För hon är feg.

Jag ger i alla fall kritikerna rätt om Ylva. Det är backstabbing på hög nivå (eller låg – ska man se det som högt för att det är den politiska ankdammen eller ska man se det som lågt då det är sandlådenivå? Svårt att avgöra faktiskt). Sen får jag en viss sekt känsla på uttrycket: ”Han är vår valda partiordförande.” Känner att jag får både trosbekännelsen (Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.) och på och ett citat från Bröderna Lejonhjärta i huvudet (All makt åt Tengel, får befriare) när jag läser det – ingendera ger mig speciellt bra vibbar.

Men allvarligt talat. Det måste inses att Juholt har förbrukat sitt förtroende. Och lika lite som det bara handlade om toblerone i Sahlins fall så handlar det bara om hyran för Juholt. Det handlar om hur han hanterade krisen. På hur han inte verkade inse varför folk tog illa vid sig. Det handlar om hans hattande fram och tillbaka i varenda politisk fråga han uttalar sig. Om hans huller och buller budget. Om hans ”vill inte stå bredvid Jimmie Åkesson för han är dum”-attityd som också är ett annat sätt att dumförklara väljarna som inte skulle förstå skillnad mellan politiken om de nu råkade stå bredvid varandra. . Och så utspeled om mobiltelefoni överallt – från alla aktörer. Summan är att han i mina ögon framstår som en clown, och det finns inget sätt han kan upprätta förtroendet tillräckligt så att jag skulle känna att ett land med honom vid rodret är ett alternativ. Lika lite som det vore med Sahlin som ansåg att det var tufft att betala skatt – men däremot inte egna räkningar och parkeringsavgifter. Inte någon jag skulle vilja ha ansvar för Sveriges ekonomi.

Kanske dags för Juholt att  rannsaka sig själv och fundera om han verkligen är den rätta.  Vad är det han känner att han, just han, kan erbjuda partiet och leda det framåt? Den rannsakningen saknas hos Juholt. Många socialdemokrater inser detta – det är därför man försöker visa hur omöjligt det är med honom i ledningen. Men man kan inte gå ut öppet. För då blir man del av mediadrevet och gör sig omöjlig för all framtid. Så istället sitter man kvar för att se hur långt det kan gå. Oavsett vad jag anser om Socialdemokraterna så vill jag ha en vettig opposition. Jag vill kunna bilda uppfattningar om olika frågor. Jag vill ha alternativa lösningar. I dag finns inte detta alls känns det som.

Och vad kommer att hända när Socialdemokraterna backar? Jag läser i SVD samma tankar som jag själv haft.

Både Christer Isaksson och Ulf Bjereld säger att det nu är drömläge för Vänsterpartiet. I januari har partiet kongress och det tänkbara är att Jonas Sjöstedt väljs som ny partiledare efter Lars Ohly.

– Jonas Sjöstedt kan vara ett tänkbart alternativ för socialdemokrater på vänsterkanten och den toppnoteringen partiet hade på 12 procent under Gudrun Schymans ledning kan mycket väl vara tänkbar igen, säger Ulf Bjereld.

För övrigt så läste jag lite minnesvärda citat från året som gått hos SVD. Skrattade återigen gott åt Waidelichs (brist på) självinsekt från i höstas. Detta då efter den famösa ”huller och buller” budgeten.

”Det utgår jag ifrån. Konkurrensen är inte så hård.” Socialdemokraternas Tommy Waidelich är säker på att han i likhet med Anders Borg skulle ha utnämnts till Årets finansminister av Financial Times om han hade samma jobb. (nov)

Och nästa citat ger spiken i kistan för Waidelich.

”Det är synd att Sverige är för litet för att göra något större intryck på den europeiska ekonomin.” Prestigetidningen The Economist konstaterar att Sverige är ett ekonomiskt föredöme I samband med en intervju med Anders Borg. (dec)

Advertisements