Etiketter

,

Pelle Billing har skrivit lite om idealet – och vem som sätter dessa ideal. Det är en väldigt intressant diskussion att följa. Och det är lite spännande att läsa hur många som utgår från sig själv och de som tycker samma sak som dem som normen. Personligen har jag väl noterat att jag har en viss typ som jag intresserar mig för när det gäller killar. Lång, smal, blyg och gärna brunögd. Hade väl några stycken som passade in på det innan jag träffade den perfekta killen. Så enormt snygg. Men till min förvåning så var det väl rätt ljumt mottagande från mina bekanta.

Han såg väl ok ut, det var inte det, men han gav dem ingen ”wow” känsla.

Sen har då andra kompisar fallit för killar som jag kanske inte riktigt tyckt varit supersnygga, fast de tyckte det. Visserligen hade väl min bästa kompis en kille som inte passade in i min beskrivning men däremot tyckte jag han var riktigt, riktigt läcker. Så jag tyckte hon var lyckligt lottad. Tills jag träffade honom lite mer och insåg att jag på nära håll såg psykisk misshandel. Plötsligt så var han inte lika snygg längre. Han var en pösig översittare med lite för höga tankar om sig själv. Tack och lov lämnade hon honom snart – hon såg inte honom som far till sina blivande barn då han inte var snäll mot katten. Själv tyckte jag väl det borde räckt att han inte var snäll mot henne, men det var väl bra att hon kunde bryta sig loss.

Nåväl. Smaken är som baken. Jag har en annan kompis som är pinnsmal och lång. Själv har hon alltid haft komplex över sina ”spindelben”. Jag har varit avundsjuk på dem kan jag säga. Men numer har hon accepterat sin kropp, så mycket att hon till och med kan ha på sig tights. Hon får en hel del beundran – men det får även min första kompis, som är kortare och lite som mig alltid gått åt det knubbigare hållet. Vive la diffèrance!

Själv har jag väl inte känt mig överöst med uppskattande blickar eller komplimanger genom tiderna. Samtidigt har jag väl ändå fått min beskärda del som jag kan leva på. Som fotografen som sa att jag var vacker. Han var den enda – andra har använt ord som ”söt” eller än värre ”gullig”.

En enda gång har jag noterat att någon vänt sig om efter mig. Det var när jag kom ut från optikern med mina giftgröna linser. Jag tvivlar på att han från det avståndet kunde se att jag var grönögd. Däremot kände jag mig där och då extremt snygg – så kanske det var det han märkte?

För självförtroende kan vara attraktivt. Är du säker på att du är ful, fet och misslyckad så kommer nog fler dela den uppfattningen.

Men grejen är att vi har olika smak – och det finns de som faller för kvinnor som är extremt feta. Jag har sett program om kvinnor som lever på detta sätt. Oförståeligt för de flesta – men det finns de som gillar det. Nu har jag väl lite frågetecken inför dessa män som har det idealet – liksom jag har inför de som tittar på bilder av kvinnor som ser ut som Belsenfångar på grund av självsvält och känner attraktion.

Inget av dessa ideal kan jag säga verkar sunt och sänder ut signal till en hälsosam människa som kan leva länge. Men det finns naturligt magra fram till naturligt tjocka människor som lever på ungefär samma sätt men får olika kroppar. Och det finns alla spektra av män och kvinnor som faller för dessa olikheter.

Och det viktiga är trots allt inte ytan. Det viktiga är trots att det som finns inuti det som man attraheras av är något som man själv är intresserad av.För mig är det humor, genuin omtänksamhet och lyhördhet som lyser upp folk. En underbar person är aldrig ful. Liksom en vacker person som bara tycks vara yta men inte visar några känslor på något sätt bara blir plastig. Vackert att se på – men uppmuntrar inte till att tala med. Sen kan det väl vara kemi vad man ser – vad folk väljer att dela med sig av.

Annonser