Etiketter

, , ,

Vi hann inte ens komma in i 2012 förrän våldet slog till. En ung kille sköts till döds. Han dog visserligen inte direkt – så familjen han väl kastas mellan hopp och oro innan det var slut. 15 år. 8 år äldre än min son. Fortfarande ett barn.

Han befann sig i ett område som börjar bli ökänt. Jag känner inte till Malmö alls, har väl bara varit där ett par gånger i mitt liv. På bröllop båda gångerna. Ingen av gångerna har tagit mig till Rosengård. Så bilden därifrån kommer från media. Och bilden är inte positiv.

Familjen hade varit på firande och de hade varit ute och sett fyrverkerierna vid 12-slaget. Sen gick de in. Sonen var kvar med ett kompisar gäng. Och inom 10 minuter var han skjuten. Och snart läser man att han var känd hos polisen. Och genast börjas det tala om självsanering och att stå sitt kast på flashback och Avpixlat.

15 år. Jag försöker få fram vad han gjort. Och det blir olika bilder. Den skötsamme killen som jobbade på McDonald – kontra ligisten som var involverad med droger och olaga hot och våld mot tjänsteman. Och samtidigt så kommer argumenten – vem har inte gjort sig skyldig till sådant som ung? Har ni glömt hur det var att vara ung?

Och jag ser tillbaka på min ungdomstid och ser faktiskt inte något sådant. Är jag verkligen så ensam om detta? Jag skulle aldrig ha burit hand på en tjänsteman. Jag skulle ha varit så rädd om något hade hänt så att de skulle säga till. Jag skulle aldrig hotat någon. Respekt för andra var något som låg djupt inrotat i mig.

Hade jag varit mindre räddhågad av mig så hade jag kanske satsat på moppe. Och risken är väl stor att jag skulle försökt få hjälp av någon som trimmade den. Den gränsen tror jag många ungdomar testade, även på min tid. Men för mig är det viss skillnad på ett ungdomsbeteende där du är riskbenägen och skada sig själv – och ett beteende där du riskerar att skada andra.

Jag vet inte sanningen om den här killen. Vad han gjort eller inte gjort. Jag vet bara att det känns för mig jävligt onödigt att ett barn dör. Jag vet att jag blir störd på att läsa både inlägget i Avpixlat där de skriker ut 15 årig kriminell – och kommentarna som är over the top. Tack och lov ser man att det finns skillnader mellan de som kommenterar. De som tycker att det är lika bra (!) och de som chockas över de andras brist på empati. Men självklart är det idiotern man märker av mest. Som trycker på gillar när det har kommit fram till att han dog. Jag undrar hur dessa människor är funtade.

Men samtidigt känns det lite oroväckande att jag läser, både här och när Reinfeldts son fick stryk, att det är normalt att unga människor är kända hos polisen. Att det har funnits anmälan mot dem i olika sammanhang. Jag tänker även på 12-åringen som bråkade med ordningsvakten för ett tag sedan. Bristen på respekt för andra känns som en röd tråd hos ungdomar. Det verkar vara mycket saker som är ”normalt” som jag anser borde vara oacceptabelt. Och hur hanterar man det? Det är skolans fel, hävdas det ofta, men jag tycker värderingar måste läggas tidigare. Innan man kommer till skolan.

Ibland när jag läser om ungdomar så läser jag om det öppna drickandet. Och vandrande på helgen ute på nätterna. Och jag inser att det är högstadieelever detta handlar om. Att en 15-åring är ute på nyårsnatten är väl rätt naturligt. Men man läser ofta om andra helger de är ute. Och jag undrar lite över föräldrar och och vilka regler som sätts upp i familjerna. Vad finns det för gränser – och hur respekteras dessa? Jag inser plötsligt att mina föräldrar haft en underbar tid utan så mycket till oro när det kom till oss tre. Jag hoppas att mina barn kommer kunna göra mig samma tjänst. Och om de börjar vara ute – då är det dags att börja vara förälder på stan för mig.

Advertisements