Etiketter

,

Detta blir ett långt inlägg och skriven mycket för mig själv. För att jag själv ska kunna gå tillbaka och försöka se vad som hänt.

I fredags natt fick min sambo ett nytt anfall. Han hade varit trött och slut hela dagen. Han har varit bättre sen sist och har jobbat halvtid. Det har fungerat bra. Han har känt av att det ibland blir jobbigt – en stor samling människor, vissa samtalsämnen kan skapa stress känslan. Nu i helgen så kom då hans mor och hennes sambo på besök. Tanken var att vi skulle hälsa på dem – men då han inte får köra bil så tyckte de att det var lika bra att de kom hit i stället.

Så i torsdags så gjorde sambon ett första test som han remitterats till. Det handlade om sömnundersökning. Han skulle inte sova på hela natten – och sedan sova någon timme på sjukhuset. Eftersom han sen senaste anfallet varit extremt trött så var det väl inte så roligt att tänka sig en vaknatt. Men med en massa avsnitt CSI, Criminal minds m fl så klarade han av det. Sen fick han sova någon timme på eftermiddagen, och så blev det en tidig kväll för oss alla.

Därför var jag inte förvånad över att han inte var så kry på fredagmorgonen. Och för en gångs skull gick väl inte tankarna till magsjuka när han spydde. Det tar lite längre tid att komma in i rätt tidssynk när man är äldre har jag själv noterat. Så han sov på fredagen – väcktes när det var mat – var vaken en stund efteråt – och somnade om.

Så blev det natt, han sov gott och jag läste en stund. En sväng vaknade han till och tittade upp.Han verkade på något sätt piggare då. Men han somnade om igen. Så somnade jag med, och yngsta sonen kom och la sig i vår säng. Jag vet inte om jag var vaken eller om vaknade när sambon reste sig upp. Men han tittade sig vilt omkring, och jag tänkte att det var illamående. Brukar själv se ut ungefär så när jag känner att jag håller på att spy och precis innan jag far ut ur rummet och in på toaletten. Men han svarade inte när jag frågade utan reste sig upp. Han sträckte ut armarna och det kom ett hemskt ljud eller bröl (enligt svärmor som är sjuksköterska så var det ljudet när luften pressas ut från lungorna) sedan ramlade han bak i sängen och krampade totalt.

Så, sonen och jag fick panik och jag skrek rakt ut efter svärmor. Hon tog hand om sambon och kunde diagnostisera krampen lite mer (sträck kramp, normal puls). Jag ringde 112, men när de väl svarade så kastade jag över telefonen till svärmors pojkvän (som ex brandman så är han lite duktigare och kan hantera sådana situationer lite bättre). Själv letade jag kläder till svärmor – och misslyckade att hitta ens hennes glasögon i fönstret.

Väl tillbaka upp i sovrummet så la jag mig bredvid. Jag kände mig totalt hjälplös och rädd. Samtidigt som jag hade 3-åringen att inte skrämma upp mer. Så jag var tvungen att ha lite kontroll över mig själv. Men en sväng så vände han huvudet mot mig – och jag kände inte igen honom. Det var som en helt annan människa. Det högg till i hjärtat på mig och tårarna rann än mer. Han vände sig åt andra sidan och sonen klättrade över och tittade dit. Hans ord högg till än mer. ”Visst är det min pappa?” Det var en fråga, och jag insåg att det var fler än jag som reagerat över olikheten. Och nästa fråga var än värre: ”Den är inte död?”. Pronomen har aldrig varit sonen starka sida. Oftast säger han ”hon” till killar och ”han” till tjejer. Däremot har jag aldrig tidigare hört honom använda ordet ”den”.

Krampen verkade ge med sig rätt snabbt, men då somnade han och var totalt okontaktbar. Så för mig var det samma sak, men nu hade han lagt sig mer i framstupa läge. Men trots att ögonen var öppna så var de oseende. Det var inte förrän ambulansmännen kom in i rummet han vaknade till. Och då tittade han förvirrat på dem, och la sig sedan på sin kudde och drog upp täcket. Jag märkte att sonen lugnade sig efter detta. För nu kände han igen sin pappa. Att det var ett konstigt beteende av pappa att inte reagera på främmande människor i hans sovrum var inget han reflekterade över.

Det tog en stund att övertyga honom att han måste gå ner för att åka med i ambulansen. Och han kändes lika med som äldste sonen när man väcker honom på natten för att han ska kissa. Han blir så förvirrad över varför han ska in. Varför ska man öppna locket? Och blicken var på något sätt förebrående. Varför bråkar du med mig? Även i sambons fall så var det besök på toaletten. Och varför han inte fick stänga dörren.

Jag fick vara med i ambulansen. Och till och med då så kände jag ett sting av besvikelse över att inte få sitta i ambulansen – utan få sitta fram. Och sen så var vi framme. Efter att ha varit inne på undersökning på akuten så skickades han upp till neurologen. Och man bestämde att de skulle skynda på nästa prov som var beställt. Magnetröntgen.

Så igår så gjorde de detta. Och vi har fått resultatet. Hjärntumör. Och där någonstans är jag fortfarande. Den upptäcktes tidigt, och det är god prognos. Nu är det upp till specialister att diskutera. De ska i morgon få resultatet av sömntestet med för att ha det med i ekvationen. För att få bättre bild.

Det finns mycket frågor nu. Många tankar. En hel del rädsla. viss förvåning med. För jag har överhuvudtaget inte övervägt hjärntumör. Borde jag inte ha tänkt på det? Jag som är orolig för allt, hur kom det sig att jag missade denna möjlighet?