Etiketter

,

Någon kommenterade där jag var som svarta hålet och jag inser att det stämmer väldigt bra. Jag vet inte riktigt var jag är. Intet är som väntans tider. Så vad som hänt/händer är alltså att man gjort en magnetröntgen med kontrastvätska. Där hittade man då astrocytom i vänster temporallob. Men tydligen var den inte tillräckligt tydlig så en ny MRT med mer ström/spänning var tvungen att göras. Denna gjordes då igår. Men innan man går vidare så måste man göra en PET. Allt för att ta reda på vad man ska sätta in för eventuella åtgärder. Och under tiden så är det vila som gäller. PET kan det bli nästa vecka – eller om ett par veckor till. Han blir kallad till denna. Och under tiden?

Han mår bra. Tills han tänker efter. Det är svårt att må riktigt bra efter ett sådant besked. Men det är en paus där vi inte vet någonting. Och den här väntan är så jobbig. För jag har ingenting att ta ställning till. Planera inför. Styrka mig till. Och någonstans finns rädslan att de ska anse att man bör avvakta. Och vad händer då? Kommer vi fortsätta leva i ett limbo? Samtidigt så inser jag väl att det är positivt ändå. Det är inte så farligt. Men kommer det då räcka med medicinerna? Eller kommer han riskera anfall igen?

Men när jag sökt på information så hittar jag lite om behandling. Det finns alltså tre olika varianter det kan vara – och det är detta man ska utreda vidare. Men när jag läser om strålning så står det att det inte finnas några bevis på att det verkar höja vare sig livskvaliten eller livslängden. Känns inte förtroendeingivande.

Ett annat alternativ är kirurgi. Och det är väl det som är bäst. Ta bort skiten helt enkelt. Men en operation är inte riskfri heller.

Så där sitter jag nu. Jag gillar inte väntan – men jag oroar mig för alternativen.

Annonser