Etiketter

Läser idag att Hanne Råstam har dött i cancer. Det är med en viss bävan jag vågar läsa mer om det. Jag är så orolig att det är hjärntumör. Men vad jag förstår hade han en av de värsta. Ungefär i samma område som Patrick Swayze och Steve Jobs. Och samma som en nära väninna till sambons mor – samt en vän till mina föräldrar. Alla döda efter en väldigt kort tid. Bukspottskörteln och lever. Men även här finns det hopp. En annan kvinna, vän till mamma, diagnostiserades samtidigt som sambons mammas väninna. Och hon blev av med det hela – och har inte fått något återfall så vitt jag vet och det var några år sedan.

Men annars har jag varit rätt förskonad från cancer i min omvärld. Jag känner till en del fall i periferin- men i de flesta fall handlar det om överlevare. Oftast då bröstcancer. Men jag tänker inte på cancer nu. Jag tänker hjärntumör. Vet inte vilket ord som är mest negativt laddad för mig.

Men när jag söker på hjärntumör så hittar jag många som bloggat om det. Överlevare. Sådana som tillfrisknat. Det känns på något sätt bra. Så för mig lättar dagen av det. Visserligen så tror jag inte att han kommer att dö men på natten kommer ändå tanken. Tänk om. För jag hittar andra bloggar också. Sådana som tystnat. Inte för att personen gått vidare och slutat tänka på sjukdomen – utan för att det somnat in.

Sambon har en tyngre dag idag. Första dagen ensam nu. Och oron som kommer med det. Vad händer om han får anfall? Han har en massa tankar han med som han är rädd att sätta ord på. Det är en fördel att vi är så lika. Att vi känner på samma sätt. Att när det blir svårt så byter vi samtalsämne. Skämtar bort det. Att gräva in sig i tankarna är inte något någon av oss gillar. Samtidigt har jag en ventil här. De ord jag inte kan uttrycka i tal kan jag i alla fall skriva ner. Sambon har aldrig varit så mycket för att skriva ner sina känslor.

Fast en gång så försökte han i alla fall. Under tiden han var i lumpen så skrev han ett anteckningshäfte till mig. Så kanske jag skulle uppmuntra honom till det istället. För det gäller väl här att vara lyhörd. Att kunna lyssna när han vill tala. Och inte behöva fortsätta när det inte känns bra längre.

Men just det här med cancer eller tumör som sjukdom är något som påverkar folk starkt. Mig mer än mycket annat. Påminns en hel del om när min mamma låg på sjukhuset efter att blivit påkörd när hon cyklat över vägen. De flesta blev väldigt oroliga och närmast chockad över mitt lugn. Men jag kände mamma och visste att hon var en kämpare, hon skulle klara det. Visserligen fanns det väl tvivel. Framförallt när jag såg henne ligga medvetslös med slang till respiratorn och ansiktet svullet. Och när jag såg hur pappa bröt ihop. Då blev jag tveksam. Kanske min tilltro var lite i överkant? Men jag fick rätt. En vecka trodde jag medvetslös – inte mer. Och läkarna försökte sätta lite rimligare förväntningar – men jag fick rätt på dagen.

Men när det blir cancer så känns det svårare att tro på kroppens läkekraft. Mamma tappade mjälten (liksom Foppa fick vi ofta reda på) efter olyckan. Inte något hon saknat nämnvärt. Men det finns liksom ingenting man har lust att tappa i hjärnan. Och cancer äter upp kroppen – så hur ska man själv klara sig från det?