Etiketter

, , ,

När jag har ströläst de sista dagarna så har jag fångats en hel del av det här med svenska pass. Det tycks som det finns en del pass på avvägar som då används vid människosmuggling.

Priset för ett pass har vanligen varit 10 000 kronor. Innehavaren kan sedan skaffa nytt pass och hävda att det förra tappats bort.
– Vi har exempel på personer som ”tappat” passet en gång i månaden, säger Leif Fransson, gränspolisens biträdande chef i Malmö.
/../
Med hjälp av passen har dessa kunnat flyga till Sverige. När de kommit fram har de gjort sig av med passen och sökt asyl.

Ja vad säger man? Undrar hur polisen känner sig när de vet att personen mittemot dem luras. Det skulle kännas som ett slag i ansiktet. För vad tänker personen som tappat passet om mig, om jag är den som skriver ut ett nytt för femte gången? Vad kan man säga? ska man spela med – och framstå som en idiot, eller ska man vara syrlig och mötas av ett hånflin. ”Och vad kan du göra åt det?”. Hur orkar man arbeta med något som strider mot ens grundläggande värderingar, ärlighet, tilltro till att systemet är till för människorna och att om processer inte fungerar så kan man påverka dem och göra dem bättre. Det skulle nog inte fungera för mig att jobba där. Det skulle leda till att jag gick in i väggen. Alternativet är att stänga av. Skita i det. Inte mitt probem. Är det samhället vi vill ha?

Merit Wager har skrivit om en text för att beskriva känslan:

Har ni varit i det land där de blåögda bor
där er chans att lura folket är relativt stor
om ni bara köper pass som är svenska: ”alas!”
kan ni ta er till landet en masse.

Det är liksom inte ett nytt fenomen…Redan 2007 skrev hon om en kvarts miljon svenska pass är förkomna eller stulna.

Men det fanns lite hopp. Man beslutade att försöka stämma lite i bäcken (eller floden..) och krävde kontrasignering. Om inte namnteckningen stämde så fick de inte ut passet. Bra så. Fast så blev det då inte. För då blev det ett väldans liv – och det tycks som en kontrasignering kunde göras när det passar personen själv. Hemma vid köksbordet – eller varför inte när man träffar personen som ansökte?

Jag upphör aldrig att förundra mig. Och samtidigt så läser man om en massa vapen som smugglas in och hamnar i Malmö. Och man undrar lite om det är samma sak som görs där. Man vet vilka som smugglar – men händerna är bakbundna. Och i slutändan finns det folk som för att klara av sitt jobb blundar. Varför ska de anstränga sig när de som sedan åker fast får straffrabatt – för att de är kriminella?

Annonser