Etiketter

, ,

Jag har en son på skola/fritids och en son på dagis just nu. Det är samma dagis som den äldsta gått på med så bra resultat. Men det känns inte alls lika positivt nu längre. Men det är svårt att sätta fingrarna på vad som är fel. Ett problem är att det är många barn. Det är 24 barn på 3 pedagoger. Det är då en storbarnsavdelning. På småbarnsavdelningarna är det 16 barn på lika många pedagoger och det är totalt 4 avdelningar med 82 barn – 12 pedagoger.

Men förutsättningarna är väl i stort sett detsamma för barn nummer 1 och barn nummer 2. Nu har visserligen fröknarna byts ut genom åren – och jag har en fröken jag inte gillar, en som jag inte har några åsikter om alls, och en som är väldigt bra. Sonen har gått ifrån att i höstas (ungefär samtidigt som han gick från småbarn till storbarn) varit mycket bestämd med att han inte vill vara på dagis och allt är så tråkigt, till att bli den gamla vanliga killen som trivs på dagis och inte är några problem alls att lämna.

Men stämningen är sämre. Storebror hade ibland problem att han blev slagen på skolan. Det var då bästa kompisen som inte kunde med att sonen försökte leka med någon annan. Detta togs på allvar av fröknarna och man började försöka sära på dem så att kompisen kunde leka med andra ibland. I övrigt så var det inget problem. Och när min son väl ville leka med den andra så gick de mycket bra ihop. Så det är svårt att veta hur man ska hantera det hela.

Så har man då gruppen idag. Det är många som är yngre syskon här. Många har storasyskon som då gått i äldre sonens grupp. Och många, bland annat min lilleman, är lite buffliga. Tar för sig mer. Knuffas och bråkas mer. Och med tanke på att de ofta var med de äldre syskonon och blev nersprungna tidigare så är det väl rätt förståeligt att de är mer våldsamma. Men min son har kommit hem och tre gånger blivit biten av ett barn i samma grupp. Och fröknarna har aldrig sett vad som hänt. Han har blivit slagen oprovocerat av någon annan innan jag ens hinner lämna dagis. Han har blivit slagen med pinnar och retad av en av killarna. Och jag vet inte vad man ska göra. Så jag försökte en sväng prata med den närvarande pedagogen när han berättade det. Och då blev väl svaret att min son ju knuffat sina kompisar när de inte förstår spelet. Och jag känner lite att det hade väl varit bra att få reda på det då det händer så jag kan prata med honom om det då. Nu blev det väl mer attityden att det är ok om A slår B för att B slår C. Men A slår inte B för att B är dum mot C utan för något annat. Och man vet inte vad, för ingen pedagog ser något förrän ett barn gråter. Och frågar man min son så har han aldrig gjort något. Eftersom han aldrig gjort något när han står och hoppar på storebror så är det väl en sanning jag tar med ganska mycket salt. Men å andra sidan så känns det tröstlöst att veta att ingen någonsin ser något. Och att man dessutom tycker det är oväsentligt. Det är saker som händer. Självklart, med den storleken på barngrupp, kan jag tycka.

Så igår när jag lämnade sonen så kom en av killarna som jag insett är en av de som slår och retar honom cyklande. Han cyklade nästan på mig, jag trodde faktiskt han tänkte göra det, men han nöjde sig med att cykla tätt intill, boxa till mig på armen och säga gubbjävel till mig. Av någon anledning fanns det ingen pedagog där då heller. Och jag var inte helt säker på vem det var (barn i mössa och overaller har en förmåga att se rätt lika ut…) så när jag väl hittade pedagogerna till avdelningen inne för deras mötestid för utveckling eller vad de har så sa jag inget.

Men jag funderade lite på det här då med att kallas gubbjävel. Det kändes inte riktigt som barnet hade koll på vad det betyder. Jag kände mig inte träffad av ordet. Däremot störde det mig att han bara kom och slog till. För det var med viss kraft också. Men jag tänkte sen på hur jag reagerat om han istället sagt ”jävla hora” åt mig. Troligen hade jag då tagit åt mig mer personligt faktiskt.

Men just det här användande av ord och hur folk reagerar på det är rätt intressant. Bajs är ett rätt spännande ord när man är liten. Och killarna som är stökiga använder det gärna i alla sammanhang. Till exempelt Bajs-Namnet på något barn. Eller också, som när jag hämtade en annan dag, då de skulle äta bajs-banan eller annan frukt. Jag har förklarat för mina barn att man visst får använda ordet ”bajs”, till exempel: ”Jag har bajsat”. Men man ska bara använda det i sitt rätta sammanhang, annars är det inte ok. Så jag ser att min son tycker det är jättespännande att höra någon annan säga det, och han kan med skräckblandad förtjusning säga att personen sa ”Bajs-banan”, bara för att själv få smaka på ordet. Men han låter mindre glad när han säger att killen kallar honom bajs.

Nåväl, min sambo hämtade nu i veckan en gång sonen nu och retade sig då på ett barn som satt där och ropade bajs om allt. Och han retade sig än mer på pappan som satt där och tittade bara utan att säga någonting. Så varför sätter man inte upp gränser för barn? Är man rädd att vara för sträng? Verka för auktoritär? Samtidigt vad får omgivningen för bild av ungar som far omkring och säger jävlar och bajs till folk? Tycker man att det är charmiga 4-5 åringar? Jag kan ärligt säga att jag charmas inte. Jag tycker att ointresse för att sätta gränser och säga nej till barn signalerar ointresse för barnet. För om några år så kommer man inte se dessa som produkter av föräldrarna, utan man ser dem ute man ser dem som respektlösa utan att tänka på att ingen har lärt dem vad respekt innebär. De har lärt sig att de får uttrycka vad de vill – att de har ”yttrandefrihet” – men ingen har lärt dem att konsekvensen av vissa yttranden kan komma att skada dem. De får en stämpel och den stämpeln kan, framförallt på mindre orter, vara något som är väldigt svårt att tvätta bort.

Annonser