Etiketter

,

Tyst här på bloggen ett tag, men det känns som jag är mer introvert just nu. Avtrubbad på något sätt så jag har svårt att engagera mig i något alls. Men en tanke som har legat och grott i mig ett tag nu har att göra med känslor. Det var apropå mansrollen som Pelle Billing tog upp och att jag ansåg att det är viktigt att visa känslor. Varav Medborgar X påpekade att det var väl lite märkligt att när man pratar om känslor det alltid talas om tårar, som ju faktiskt inte är en känsla utan konsekvens av känslor. Det finns ju andra känslor med. Ilska och glädje till exempel.

I vissa fall har jag lättare att identifiera mig med det man kallar män. Jag har svårt att visa mig svag, och föredrar att gråta i ensamhet än mot någons axel. Men övriga känslor? När jag var yngre så skrek vi högt åt varandra i familjen när vi var ilskna. Och hade jag skrikit av mig så kändes det oftast bättre. Då hade jag uttryckt det jag kände. De gånger jag inte skrek så blev jag mer långsint – och surade längre. Sen träffade jag då min sambo. Så jag körde samma stuk där. Tyvärr var han då uppväxt i en familj som inte skrek åt varandra, så istället för att skrika tillbaka så blev han ledsen och tårögd. Vilket inte riktigt fick mig att må bättre. Så jag ändrade mig. Och det visade sig att det blev mindre anledningar till att skrika och bråka. Och nu som förälder med barn som inte är van vid att folk skriker åt varandra så inser jag att det blir mer harmoniskt med.

Samtidigt så tappade jag en ventil där. Så hur visar jag min ilska idag? Många kan kasta saker eller slå saker när de blir riktigt arga. Sambon har till exempel pajat en ruta inifrån på bilen som inte fungerade så bra. Han kan också kasta saker. Själv kan jag inte förmå mig till att kasta något. Så jag saknar sätt att verkligen visa att jag blir arg. Å andra sidan har behovet försvunnit. Det är vissa mornar när man ska få barn till skola och dagis som den här stressade ilskan kommer fram. Och visst har det hänt att jag där ryter till igen. Tillbaka i gamla spår. Men oftast så accepterar jag läget. Och när man sen får den stora adjö kramen och pussarna så försvinner ilskan som om den aldrig funnits där.

Glädje då? Det är så härligt att höra barnen skratta, de verkligen kiknar av skratt när de busar med varandra eller tittar på något roligt på TV. Ögonen glittrar. Barnen har så äkta känslor och inget problem att visa det. Själv kan jag ibland bara le stort åt något, och bubbla av skratt lite senare när jag tänker tillbaka på en situation. Men riktigt glädje där och då är ändå rätt nedtonad. Nog kan folk som kan läsa av mig se det – men folk som inte känner mig? Jag är inte helt säker på att de skulle se att jag blev så glad.

Kärlek? Där tänker jag på min far som är extremt dålig på att visa sin kärlek. Och han är så lik sina syskon – som då är bröder. Deras sätt är på något sätt avigt, men jag har aldrig någonsin tvivlat på att han älskar oss barn mer än något annat. Och att även om jag inte förstår hur mina föräldrar har klarat av att leva tillsammans hela livet utan att acceptera varandra så vet jag att de är beroende av varandra, och att pappa utan mamma skulle vara totalt vilsen. Däremot så har jag inga som helst tvivel på att min mor skulle klara sig själv utan problem. Så kanske skulle det varit lätt att dra slutsatsen att ”män” inte kan visa känslor baserat på min far. Men samtidigt så ser jag väldigt mycket arv och miljö – för jag ser min far i mig själv.

Jag ser att pappa kan vara så totalt okänslig och säga saker som kan såra människor. Jag har själv gjort samma tavlor. Men till skillnad från min far så är jag såpass lyhörd så jag faktiskt upptäcker när jag gör bort mig (oftast) och har numer lärt mig så jag inte gör om samma misstag. Men ibland har det känts som vi båda var elefanter som trampade in i glasaffärer. Jag funderade tidigare vem som hade den bästa lotten – pappa, som inte noterade när han gjort bort sig, eller jag som mådde dåligt när jag sårat någon annan. Men eftersom jag numer inte gör samma misstag så kan jag väl säga att jag numer är glad för arvegods från mor.

Män gråter sällan offentligt skrev Pelle apropå mansrollen. Och det stämmer nog. Men hur många kvinnor ser jag gråta offentligt egentligen? Bortsett från fester på den tid jag var ung då alla väninnorna (inklusive jag) hade diverse gråtfester. Det var inte så många killar som var med på festerna, så jag vet inte om de hade sådana känslostormar heller. Visserligen fanns det pojkvänner som passerade  genom åren med. Och ingen av dessa började slå sönder varken möbler eller kompisar när de druckit heller så att ”män” skulle bli våldsam av sprit var heller inget jag upplevt själv.

Men tillbaka till gråtandet. Jag mår inte bättre av att gråta ut inför andra. Jag vill inte ha tröst. Det får mig bara att må sämre. Jag vill gråta till hög musik. Musik som passar till min stämning. Är jag arg vill jag höra en arg låt. Är jag ledsen så vill jag snyfta med till en sorgsen låt, ensam. Och jag vill inte gräva ner mig. När jag är ledsen så vill jag att folk ska säga ryck upp dig. För jag har, innan sambon blev sjuk, inte haft något riktigt att vara ledsen för. Tidigare har det varit tårar som kommit när jag varit så arg så jag blir tårögd (hatar det!) och en av de värsta stunderna när jag blev nergraderad i en omorganisation. Fruktansvärt jobbigt där och då och hade jag fått styrt så hade det inte blivit sett av någon. Men att få medömkan av andra hjälper inte mig, snarare tvärtom. Det enda som hjälper är för mig själv att göra det bäst av situationen. Och acceptera läget. Man behöver inte gilla läget – men acceptera, eller om möjligt – göra förändringar. Jag kan lyssna till andra och ta till mig deras berättelse – det tycker jag har varit väldigt bra och tacksamt för mig.

Så visst har jag råkat falla i tårar när de kommer spontant offentligt. Men det är något jag med alla medel försöker hindra. Toaletter kan vara bra då. Och jag har heller inte sett mamma i tårar. Utom ilskna tårar när jag var tonåring. Eller när morfar dog. Det sågs inte som fel att visa känslor i hemmet. Så det är inte det att jag ser ner på folk som gråter. Men kanske är det för att det hände så sällan att det verkligen för mig associeras med fruktansvärda saker. När folk verkligen inte kan behärska sig och det har blivit för mycket. Det finns inga rätt eller fel när man får gråta. Men att hålla inne med känsloyttringar är inte något som män har monopol på. Lika lite som de ska tvingas till att inte visa känslor – för att de är män, eller att de ska visa tårar, för att de ska vara jämställda och moderna män.

I slutändan känslorna är våra egna. Och alla människor väljer själv, oavsett kön, vilka de vill dela dessa känslor med. Så när man pratar om att män inte kan visa känslor. Hur har man själv visat att man är värdig förtroendet att få dela dessa känslorna? Ibland saknar man barnens spontana känsloyttringar, deras tillit till alla människor de möter. Man kan sakna det hos de vuxna. Men samtidigt. Är man själv redo att ta emot alla dessa känslor från en främling? Visst så är det härligt att möta en människa som ler stort – ett leende smittar som en gäspning faktiskt. Men sorg? Om du möter en människa som gråter, vad gör du då? Att svara på det är svårt. För det finns inget rätt svar. Vissa människor är då öppna och vill ha stöd – kunna prata ut med en främling till och med. För mig hade det varit jättejobbigt om jag började spontant gråta och någon försöker hjälpa mig. För hur säger man ifrån – utan att såra den som faktiskt är snäll?

Annonser