Etiketter

, , ,

Det tycks vara en spännande tid vi lever i när man ser till jämställdhetsdebatten. I alla fall om man ser till debatten online. Plötsligt har de som stolt kallat (och kallar sig) feminister upptäckt att det finns de andra. De där som inte ser feminismen som ett sätt att föra fram kvinnofrågor. Utan de som ser feminismen som ett sätt att göra upp med alla män som de retat sig på. Och som faktiskt anser att Solanas har en poäng. Att män av naturen är kräk och svin – som kanske gör sig bäst som döda. De finns. Likaväl som det finns män som ser kvinnor som gående madrasser, som det är ok att slå. Det handlar inte om gruppen feminister eller gruppen män. Det handlar om trasiga individer med taskig värlsdbild. Och plötsligt har man från ”normala” feminister insett att det är fler än de trott som har den här sneda världsbilden. Kanske innebär det en förändring. Kanske vi så småningom kommer kunna få en mer nyanserad diskussion.

Å andra sidan så verkar det för vissa människor finnas ett behov att hata. Tänker nu på de lustiga människorna som hade safari till Solsidan, för att låta folk resa med buss för att odla sitt klasshat. Många funderar på hur en resa till Rinkeby eller Rosengård skulle kunna försvaras. Men det borde väl vara ok, eller?

– Det står var och en fritt att anordna sådant här, säger Ulla Krogh från Nackapolisen.

Visst kan jag reta mig på människor. Men att hata människor för deras grupptillhörighet? Jag är extremt emot folk som hatar människor för att de tillhör en annan ras – eller kultur. Även om jag ibland kan vara emot vissa delar av kulturyttringar och därmed dessa personer som utöver det (kvinnlig könsstympning, tvångsgifte, hedersrelatede brott till exempel) – men det innebär inte att jag är emot alla av en viss ras. Men bara för att någon är rik och född med silversked i munnen på ytan – innebär det att jag får hata dem då? Att jag får komma med nedsättande epitet om dem när som helst? Att jag får skriva kampsånger om att de borde dödas?

Jag känner inte till dessa rika människor som bor i området. De har sina egna historier som jag inte känner till. Kanske har de inte haft föräldrar som haft tid med dem överhuvudtaget. Kanske har fasaden varit viktigare. Att växa upp med krav på prestera – hur lycklig är den vuxne personen sen? Eller visionären som haft en idé, fullföljt den och tagit sig vidare upp och plötsligt blivit en av de rika – ska jag hata den personen? Kanske har personen lyckats bättre än mig – men kanske har vi olika måttstock på vad som ger livskvalitet.

Är det inte bättre att fundera på att förbättra sin egen situation – istället för att hata de som har det bättre i ens eget tycke? Om det så är ”de rika” eller ”männen” som förtrycker en? Och ja, jag håller med killen som bor där i Märsta vars hela lön går åt till hyran och lånen på hans bostadsrätt. Jobben finns i Stockholm – men däremot inte bostäderna. Men på vilket sätt förbättras situationen genom att man ”odlar sitt klasshat”?

Vi är i Sverige väldigt noga med att poängtera alla människors lika värde. Men på något sätt så är det här värdet inte helt applicerbart alla gånger.

Annonser