Etiketter

,

Jag har grottat ner mig i släktforskning nu på senaste tiden. Till min hjälp har jag haft en papperskasse med papper från min mormors mor. Bland papper och dokument så har jag hittat ett par dagböcker, skrivna 1953/54 och 1962/63. Hon dog sedan 1966. Bilden jag får upp är av en kvinna som levt ett hårt liv. Hon hade fem barn, fyra döttrar och en son. Dagboken ger bara korta notiser. Mestadels handlar det om vem eller vilka som har hört av sig, dagens väder samt krämpor. Jag får en bild av en ensam människa. Och jag inser hur viktiga barnen var förr i tiden som hjälp tills man blir gammal. Samtidigt så verkar mormor och hennes syskon ha jobbat med sina jobb som kan dra ut på tiden – så jag ser hur det kan bli jobbigt för dem att dels ta hand om den egna familjen, heltids jobb (och tvätta hela dagen var nog inte helt lätt) och sedan förväntas ta hand om mamman.

Bilden jag får av maken är en bonde som jobbar hårt, men till skillnad från hustrun så är han även mer ute och hjälper andra, som sedan hjälper honom när det är dags att hässja och sådant. Samtidigt sitter då frun ensam kvar därhemma. Så jag förstår frustrationen.

Jag går längre tillbaka i tiden och hittar mormors farmor. 14 barn hittar jag där, från 1878 – 1898. 7 av dem dog innan de blev 3 år. Ett par av de döda bar samma namn.

När jag följer släkten bakåt så tänker jag på hur det var då. Hur det kan ha varit att leva där för kvinnan. Och jag inser att det är helt omöjligt för mig att kunna sätta mig in i deras situation.

Idag läser jag Helen Bergmans artikel om feminismen hos Pelle Billing. Den feminism som jag skulle skriva under på – men som idag har förvrängts helt.

Historielösa använder hon som ord om de unga kvinnorna som kräver särbehandling. Och det stämmer nog rätt bra. Jag funderar på vilket förtryck mina två förmödrar levde under. Eftersom båda överlevde sina män så hade de i slutet sin pension – och barnen att leva på. Många barn = dåtidens pensionsförsäkring. Samtidigt så fanns det risker med många barn. Andra fall i släkten visade på många kvinnor som dött tidigt i samband med födsel.

Efter denna tid så byggdes välfärden upp. Kvinnor kom ut på arbetsmarknaden mer. Dagis kom. Min mor var den första i sin släkt som tog examen.

Det är väldigt spännande att försöka följa släkten. Att hitta vallonerna som kom in på 1600-talet. Eller de tyska mästersmederna. Det ger en känsla av rötter.

Samtidigt så känns det som det har gått fort på slutet. Det känns inte som skillnaden mellan mormorsmor och hennes mormor var lika stor som skillnaden mellan mig och min mormor.

Och jämför jag sedan min sambo och männen som levde på den tiden är det också väldigt stora skillnader. Jag kan också jämföra den man som mamma fick som svärfar – en extremt manschauvinistisk man som även om han inte var fysiskt elak kunde vara mycket elak mot sin fru – jämfört med den man som tog hand om sin demens sjuka hustru. Som besökte henne varje dag. Som varje natt ropade på henne – långt efter att hon dött.

Jag tänker på farmor – som absolut inte var hemmafru ämne men som inte hade något annat val. Jag undrar hur hennes liv skulle ha utvecklats om hon levt idag. En generation senare – vad hade hon då satsat på istället?

Tiderna förändras. Jag är glad att jag är född när jag föddes. På den tid där det fanns möjlighet för sommarjobb när man gick på skolan utan att man behövde anstränga sig alltför mycket. Där skyldigheter och rättighet gick hand i hand. Där det var ganska klart att man från 18 år kunde flytta hemifrån. Och i vissa fall ännu tidigare. 10 år senare så var verkligheten en annan.

Och jag är glad att jag är uppväxt i ett hem där man inte såg någon begränsning utifrån kön. Vilket är väl anledningen till att jag aldrig riktigt sett det som en begränsning att vara kvinna. Däremot har det självklart funnit begränsingar för mig – för att jag är jag. Vilket gör att bilmekaniker aldrig varit aktuellt.

Jag undrar hur det kommer se ut för mina barn. Vad är det de kommer kunna ta med sig? Vad som förändrats från deras tid jämfört med föräldrarnas?

Advertisements