Etiketter

, ,

Mobbingen är något som jag är rädd för. Utpekande av det annorlunda. Andra barn som skrattar åt mina barn. Hur ska de klara det? Och vad beror mobbingen på? Lite orolig är jag väl om barnen ska sticka ut på något sätt (till exempel med klänning…) för vad som kan hända. Men på något sätt har jag väl tänkt att det här utpekande av andra det är ett beteende som skapas av omvärlden.

Och barn är härliga, säger många handikappade. De frågar rakt ut. De är inte som vi vuxna som helst inte säger något. För hur ska det uppfattas. Jag ser att du har protes – men jag säger ingenting för då kanske du tänker att jag är diskriminerande. Att jag ser ner på dig på något sätt, eller vad man nu är rädd för. Barn, de ställer frågor. De undrar hur det fungerarar praktiskt. Så reser man med ett barn så har man möjlighet att lära sig något nytt. Och den här ärligheten och oräddheten är uppfriskande.

Tills en dag förra veckan.

Då min son – den yngre – tittar på en klasskompis till storebror och reflekterar över öronen som är rätt utstående och säger: ”Varför har du så stora öron? Är du en apa?”. Det var en ärligt nyfiken ställd fråga. Jag vet inte hur pojken uppfattade det. Jag kan tänka mig hur jag uppfattat om någon kommenterat min stora näsa på lågstadiet. Det var en källa till mindervärdeskomplex. Eftersom killen i fråga nu höll på att klättra omkring på bänklarna vid tillfället så låtsades jag att det var klättrandet som hade lett till association till apa. Sonen är inte sååå tydlig i sitt språk, så förhoppningsvis så godkände han min tolkning av orden när han frågade ”Va?”.

Jag undrar vad som är värst när man har komplex. Den utstuderade mobbingen från folk som  jobbar för att hitta ens svaga punkter – eller när någon pekar ut dem för dig bara så där ändå? Bland det värsta jag vet är när trevliga människor gratulerar till graviditeten när man inte är gravid (alternativt, när man själv är helt säker – och har fel). För det är svårt att bortförklara det för en själv då.

Annonser