Etiketter
”Har du funderat på något annat arbete?” frågade försäkringskassans handläggare sambon i samband med den första månadens sjukskrivning löpte ut. Eftersom han inte är ”sjuk” sjuk för tillfället utan mest bara ”in his head” så känner han sig inte redo för att gå tillbaka till jobbet rent psykiskt. Det är många som har frågor och funderingar som kommer att komma från omgivningen:
Men vad ska de göra? Ska de ta bort den? Kan den ställa till med något? Vad innebär det konkret? Och det är rätt tröstlöst att svaret på alla frågor är vet inte. Påfrestande för mig – men för honom så blir det jobbigt på ett annat sätt, han mår dåligt bara av att fundera på vad svara – eller att känna efter. Men nu ska vi/han (vet inte om anhörig bör/får vara med) snart träffa en neurokirurg. Och förhoppningsvis så får man några svar då. För han vill jobba, och räknar kallt med att efter fått svar så kan han börja med 25% och sedan 50% ganska snart. Så får man se hur det går både med det – och från det. Problemen han har är just att han har psykiskt svårt att prata om sjukdomen. Och när folk pressar på så blir han deprimerad. Han har ibland svårt att hitta ord så ett samtal kan bli lite surrealistiskt vilket heller inte gör att han känner sig bekväm med interagera med människor. Plus att varje ny sak blir jobbig och leder till stresspåslag: ”Tänk om jag får ett anfall nu?”. Att läkaren i telefon lät förvånad över att han, trots medicinen, inte haft några fler krampanfall bättrade väl inte på det hela…
Jag fick en fråga av en kollega, som haft stroke, om han kunde prata, gå, och äta själv. Satte lite perspektiv. Kunde vara värre helt enkelt. Men han har lägre stresströskel och jag märker att han lättare blir irriterad på barnen och fräser åt dem. Samtidigt är han medveten om det och när han mår bättre så är det mycket pappatid, så jag tror inte att de riktigt har reagerat på det.
Men tillbaka till frågan. Jag har hört mycket om försäkringskassan och hur de hanterar saker och ting. Så jag har väl varit rätt glad att inte behövt vara i deras händer. Men bara den lilla frågan om att byta jobb i den här sitsen känns skrattretande – eftersom han är tillräckligt pigg så kan det väl kanske varit möjligt. Vem vet.
Men – det känns ungefär lika troligt att man skulle anställa en okänd människa med hjärntumör som en kvinna som dyker upp på en intervju höggravid. Kanske är det diskriminerande – men jag tror nog de flesta vill kunna se en anställd som åtminstone kommer vara kvar (överleva?) över de här 6 månaders provanställning.
Och sen – ”byt jobb”. Hur många jobb finns det idag som inte kräver utbildning?
Men sambon svarade som det var. Han behövde få resultatet av läkaren innan han går tillbaka till sitt nuvarande jobb. Sen fick han se vad som händer. Och där lät h*n sig nöja. Men jag undrar hur det känns att ringa ett sånt samtal. Hur känner man sig som handläggare? Ringa till en cancersjuk person och diskutera alternativa karriärsmöjligheter?
Trollan's Tankar om stort och smått 
Ja försäkringskassan kommer förmodligen bli ett aber, de tar inte hänsyn till verkligheten alla gånger. Jag förstår att det måste vara jobbigt att fejsa alla ev frågor, ev medlidande, kanske man blir behandlad annorlunda för att man är sjuk osv. Man blir ju också extra känslig för stämningar och så när man inte är i toppform.
Jag vet inte hur hans arbetsmiljö ser ut men kanske det vore en idé att helt enkelt ta upp det direkt, tala om att ” Si och så här är det nu, jag skulle uppskatta om vi diskuterar annat här på jobbet bla bla” ?
Jo, han har pratat med sin chef, men det är väl en stor arbetsplats. Och vissa ser det som ett sätt att visa att man bryr sig om att fråga. Läste ett inlägg från en blogg jag gillar med råd till barnen. Behandla inte andra som du vill bli behandlad – utan som de vill bli behandlad. Och det är verkligen sant. För vi är så lika i det där jag och sambon. Jag kan inte bryta ihop framför någon – jag vill behandla saker själv. Och jag vill kunna logiskt diskutera med mig själv. Sympati och en axel att gråta mot – det gör det bara jobbigare för mig. Så visst kan jag erbjuda folk som behöver det med. Men jag vill inte ha det tillbaka.
Fånig grej. När svärmor berättade om vad det var så tog jag katten i famnen och klappade henne febrilt. Jag såg att svärmodern ville trösta mig eller så, men jag nickade mest bara och ignorerade tårarna som rann. Och enda trösten jag tog var att krama katten. Som var mindre begeistrad visserligen 🙂
Du både får och bör vara med vid mötet med nevro. Dels så kan du fylla i sådant som sambon har glömt och sedan så kan du hjälpa till och minnas vad nevro säger till er. Sedan så är det nog oerhört skönt för sambon att känna att han inte gör det här själv.
Jo, jag tror också det måste vara bäst. Någon skrev någonstans att man alltid skulle ha rätt till en ”patientombudsman”, som alltid skulle kunna vara med vid möte i vården. En som hade kunskap om medicinska jargongen, som kunde hjälpa med listor på frågor inför möten, och kunna översätta vid behov, och sammanställa efteråt vad som sagts. Vore inte helt fel idé heller känns det nu.
Jag hade, efter min operation då de tog bort tumörer, kontakt med försäkringskassan, den underbara människan ifrågasatta aldrig mitt tillstånd, jag var för paj för att orka jobba heltid helt enkelt. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig om det inte fungerade att jobba först 50% och sedan 75% för att tillslut gå pp till 100%. Nästa krash, som var väldigt mycket annorlunda, men ändå jobbig psykiskt, just för att man varit nära döden. Den kärringen brydde sig inte. Hon hakade upp sig på småsaker. Jag gjorde förvisso en tabbe med att börja jobba fler timmar än vad som egentligen täckte de 50% de skulle vara egentligen. Jag hade inte mycket ork över när de dagarna var gjorda men jag kämpade för jag tänkte att det ska väl lidas för att komma nån vart. När försäkringskvinnan sedan började tjafsa om det och då tyckte att jag skulle börja jobba heltid, slog det slint. Jag skällde ut henne. Sa vad jag fortfarande misstänker, det finns de som kan visa medkänsla och de som bara skiter i det för de bryr sig inte och sedan gömmer sig bakom paragrafer och lagar. Jag hade kunnat gå ännu hårdare åt, men visste att jag var i händerna på kärringen så vad gör man? Hitta läkare och sjuksköterskor ni kan lära känna mer, få förtroende för, ha en ständig dialog. Jag vet att de finns, de där inom vården som skyddar dig, de som skiter i dig kanske kan ge dig en spruta då och då men något vidare stöd är de inte. De är också villiga att slåss för er, mot ev. bångstyriga fk-arslen. Jag rekomenderar en personlig kontakt med en läkare och funkar det inte med en så fortsätt leta (med neuroläkare kan det iofs vara svårt, de växer inte på trän men ändå) tills ni hittar en.
det här med aggressiviteten, eller att lättare tappa humöret kommer med nästan alla former av neuro eller svåra sjukdomar, man har liksom ingen sköld längre, det är som att man tappar det översta lagret på skinnet, att hjärtat lägger sig utanför kroppen, att alla ljud alla dofter är hemska, påminner en som ett hån om vad man kanske måste lämna…Den känslan lever man med då man är sjuk. Jag blev så pass personlighetsförändrad under mina turer att jag tittade på fotn på mig själv från förr och tänkte ”ja just hon dog ju ja” Det var liksom sanningen att flickan på bilden var död. Men det går över lugnar ner sig. Det krävs frstås nästintill omänskliga krafter både från din sambo, men också för dig, han har ju en ”ursäkt” (precis som jag) medans du ska få allt att fungera precis som förut. Sänder massor av kramar i det jobbiga.
Tack för din berättelse. Det är bra att läsa andras upplevelser – det är så svårt att få en uppfattning om hur det kan kännas. Framförallt då som han inte är så talför tyvärr. Å andra sidan vet jag inte om jag hade varit bättre eftersom vi är rätt lika.
I går kväll fick han i alla fall ett nytt anfall. Skolan hade en sån här dag där alla klasser sålde kakor och bullar och lotter för att samla in pengar. Han gick tidigare för att hämta sonen, och kanske vara där lite från början. Jag hämtade lillen, vilket tog längre då han ville ha mer frukt. Han ringde mig 16:45 och frågade om jag skulle komma snart. Han kände sig inte så pigg och ville gå hem rätt snabbt. När jag väl kom dit 10 minuter senare så såg jag direkt folksamlingen och sambon som satt där och såg omtöcknad ut. Han var fortfarande okontaktbar i ytterligare 10 minuter så det enda man kunde göra var att ha täcken och madrasser att sitta på. Sonen berättade sen att han hade börjat skaka i handen så att sonen frågat om han frös. När han inte fått svar så hade han väl tittat på sin pappa och bett att pappa skulle ringa mig. Men innan han fick svar så föll han ihop. Han slog då både tinningen och axeln rätt hårt i fallet. Så vi åkte in till sjukhuset igen. Barnen lämnades till en granne. Rätt stressande känsla. Vem behöver mig mest?
Det blev väl mest ”jaha” på sjukhuset. Men i alla fall kunde de se att skadorna som han fått i fallet inte var så farliga. Och det kändes väl lite lugnande att vara där. Även när han börjar bli pigg så fungerar inte hjärnan helt och hållet. Han kunde inte rabbla sitt personnummer (säger 9 istället för 7 och kämpar med det rätt länge) och inte heller kunde han läsa text. Räddar hjärnan pärm stod det på ett ställe. Jadda hjärta blev det. Men efter några timmar verkade det också lösa sig. Så han är hemma igen. Och den här tryggheten vi börjat invagga oss i med planer om jobba lite känns plötsligt, långt, långt borta.
Ett annat tips… du kan spela in samtalet med någon liten voicerecorder el. dyl.
Det är helt makalöst hur ofta man inte riktigt minns (även om man är två) allt som sades, när samtalssituationen var stressad.
Man slipper: Sa han två eller vad-sa-han? Minns du?? Man kan konsultera sin lilla inspelning och voila!
Låter som en bra idé. Ja, det här med minnet är lite struligt. Och det känns lite som min hjärna sympatistrejkar just nu så mitt klara minne för situationer och vem som sa exakt var fungerar inte alls lika bra. Och som sagt, i stressade situationer så har det väl aldrig fungerat.