Etiketter

,

Jag läser ett fantastiskt fint brev av Daddy till hans dotter. Återigen ett bevis på hur mycket Daddy älskar sin dotter. Jag kan ha åsikter om olika frågor som Daddy tagit sig an – men jag har aldrig tvivlat på kärleken. Eller att han är en pappa som ett barn skulle vilja ha i sitt liv.

Men inte ens en sådan öppen kärleksförklaring får komma utan att vissa kritiserar det hela. Tydligen kan vetskapen om att pappa älskar henne ge henne allvarliga men för livet. Hur man tänker där vet jag inte.

Det finns flera saker som slår mig i diskussionen. Jag funderar lite över hur man ser IT mognaden hos barn där. Är det verkligen 7-10 åringar som googlar namn? Skulle personligen gissa att det är något år äldre – och frågan är om det är så många 11-12 åringar som umgås med yngre och googlar dem. Jag tycker min son är framåt som kan söka på Spotify och hitta spel online, men tydligen ligger han i lä ändå. Så ja, kanske får dottern se brevet nu, men jag tror isåfall mer på vuxna som kan ha gett henne det.

Men om man då återgår till brevet. Jag ser inget beskyllande av mor och mormor i det. Saker och ting har gått snett men det är inget hat mot den trygghet hon har idag. Det enda hon har fått är en motpol till det hon får reda på. Och hur ser hon själv på sina minnen av pappa? Hur mycket stämmer de överens med det som hon matas med nu? Vad tänker hon innerst inne?

Återigen ser jämför jag med min son som har en sjuk pappa. Jag jämför hans reaktion med hans yngre bror som är fyra. Det är så mycket mer funderingar för den äldre. Saker som jag inte inser har samband. Han är väldigt fokuserad på att bli stark. Så han kör gärna TV-spel med WII och olika träningar. Jag har väl bara sett det som positivt – alltid bra med rörelse. Tills sambon förklarade att denna fokusering på styrka kom i samband med att han föll ihop och sonen var olycklig för att han inte lyckades hålla honom upprätt, så pappa slog pannan. Så sonen vill bli stark för att orka sin pappa.

Vem vet vad dottern bearbetar hos sig idag, eller i fortsättningen. Kanske är hon en person som delar med sig av alla sina tankar. Eller också – vilket jag misstänker – har hon lärt sig att vakta dem. Hur reagerar mamma om hon frågar efter pappa? Om mamma ogillar dessa frågor så lär hon sig snabbt att undvika dessa frågor. Sådant lär sig barn snabbt. Men tankar finns ofta kvar. Det råd jag har fått av alla som har varit i närheten i samband med sjukdomen är att inte dölja saker och ting för barnen. I största möjliga mån ska man ge dem sanningen, och svara på deras frågor, så mycket det nu går. För att beskydda dem genom att dölja saker kommer såra i längden. Och jag tror att det samma gäller Daddys dotter. Kanske hon inte får se brevet idag. Men så småningom så läser hon det nog och det blir en pusselbit till vad som hände i hennes barndom. Och även om hon blir ledsen då när hon läser det, så tror jag ändå att det kan lugna något inuti henne. Hon var älskad. Även när hon kanske tvivlat på det och kanske funderat vad hon gjort för fel så var hon aldrig bortglömd. Och jag tror det är det viktigaste man kan ge sitt barn. Vetskapen om att man är älskad, no matter what.

Annonser