Etiketter

,

Jag läser lite om kritiken som Daddy fick för sitt brev. För fokuset på sitt vackra barn. Att berätta för sitt barn (framförallt om det är en flicka då) att man tycker hon är vacker sågs av någon som mycket negativt och skadligt. Kanske kan det vara det. Om man kommunicerar det på något sätt att barnet är vacker – och om det inte är det, så duger det inte. Själv kunde jag inte på något sätt läsa in detta i Daddys brev. Men jag funderar då på min egen familj.

Min storasyster är uppväxt med den uppfattningen att mamma tyckte att hon var ful. Jag vet inte riktigt vad mamma hade sagt som fick henne att tro det. Kanske skämtade hon någon gång med min syster och sa att ja hon var ful, men mamma tyckte om henne ändå. Och min syster (som min äldste son är väldigt lik för övrigt) tog ofta saker bokstavligt och förutsatte att människor alltid pratade sanning. Och mamma var väl inte den mest pedagogiska när det gäller komplimanger. Det var till exempel tack vare henne jag hade komplex för mina korta ben då hon muttrade att jag ärvt hennes taxben när hon lade upp byxor åt mig, kanske inte bäste taktiken då. Men tillbaka till min syster. Det var inte förrän på gymnasiet hon kunde tro på folk när de sa att hon såg bra ut. Mamma tyckte ju att hon var ful – så hur skulle någon kunna tycka att hon var vacker?

Det var långt efter detta som syster ställde mamma till svars, och ingen av dem kan minnas vad som exakt har sagts. Men känslan syster har haft är i alla fall något som påverkat henne i livet.

Skönhet är något subjektivt. Det sitter på utsidan – men ibland även på insidan. Vissa människor som egentligen inte är vackra i klassisk mening  kan trollbinda en med rösten, minspelet. händer, skrattet eller vad som helst. Så någon som vissa ser som fula kan i någon annans öga vara vackra. Och tvärtom. Det finns ingen absolut sanning när det kommer till skönhet. Beauty is in the eye of the beholder.

Det är svårt med hur man ska säga till barn. Ska man berömma alla deras alster från teckningarna på dagis till saker man har gjort på slöjden? Eller ska man vara ärlig som min morfar snickaren när han kritiskt betraktade min paradhängare (”Släpper de ut sådant här?”)? Nuförtiden ska man fråga barnen vad det föreställer innan man beundrar teckningarna. Jag försöker göra det, men ibland så hör jag mig säga ”oj vad fint!” åt strecken fyraåringen ritat. Försöker jag samma komplimang till den äldre så ger han mig bara en blick. En blick som säger ”är du dum eller?”. Så jag tror inte jag har gett honom hybris med mina ogenomtänkte komplimanger som liten heller.

Varken jag eller min äldre syster har haft några märkbara problem med utseendefixering eller komplex. Det har inte varit någon ätstörning eller självskadebeteende. Men vi har väl ingen av oss haft alltför bra självförtroende eller varit nöjd med utseendet. Det fanns mycket jag hade velat byta ut – gärna mot syrrans för övrigt – fräknarna, den breda näsan (varför var min näsa lika stor som mammas var som 30-åring, medans syrrans var så mycket mindre och näpnare men samma form?) – och den breda munnen (och nej, att den var det för att passa ihop med näsan var ingen tröst!). Syster hade ljusa blå ögon, lillasyster hade mörka blå ögon och själv hade jag ”plain blue”. Kunde inte jag haft speciella ögon på något sätt?

Men på min tid så var det inte så mycket tal om operation – och jag hoppas jag inte hade velat haft någon om det varit så. Man föreslog att jag skulle kunna få tandställning för mina tänder, av skönhetsskäl, men då just tänderna inte var något jag haft komplex för så avstod jag det (hallå, tandställning till råga på allt i den åldern???). Jag vet inte hur min syster tänkte runt sitt utseende, för egentligen så var det inte något vi diskuterade. Innan hon kom tillbaka från sitt år i USA och med vetskapen om att hon faktiskt kunde få komplimanger om sitt utseende. Och min reaktion var ”*duh*”. Mina diskussioner var med spegeln och eventuellt med dagboken.

Jag tror att min syster nog hade varit lyckligare i uppväxten om mamma hade tjatat om hur vacker hon var. Att det inte för mamma varit saker som var så självklara att de inte behöver sägas. Så även om min son suckar och säger ”jag vet!” när jag förklarar hur mycket jag älskar honom så vill jag fortsätta att säga det. För att han ska fortsätta veta det. Att även om jag får veta att han gjort något dumt – så älskar jag honom. Jag kommer självklart bråka på honom, och se till att han rättar till vad han kan. Men jag kommer aldrig, aldrig sluta älska honom.

Hur man är som förälder kommer alltid vara individuellt. Min pappa har svårt att uttrycka sina känslor – och det har väl satt spår hos mig att jag själv har svårt att prata om de, eller om det handlar om arv istället för miljö det vet man väl aldrig. Men trots detta har jag aldrig någonsin tvivlat på hans kärlek till oss. Men för att vara sann mot barnen måste man vara sann mot sig själv. Det är dina ord du måste använda – och du måste själv tro på orden du säger till barnet.

Du kan inte ta en manual och lära dig hur du ska vara som förälder. Du kan få tips och råd från andra – men när det gäller din relation med barnen så måste du kunna stå för det du gör och säger. Jag hoppas och tror att Daddy inser detta. Att orden han skriver till sitt barn får publiceras. De är hans ord. Det är ok att publicera dem – om han själv är bekväm med det. Det är ok att säga att man tycker barnet är det vackraste som finns. För det tycker man oftast – och de vill oftast ha den bekräftelsen. Ofta förstår de väl att föräldrarna inte är de mest objektiva, så de flesta kommer väl inte tro att de är Miss Universum material bara för att föräldrarna tycker att de är det – men de behöver ändå bekräftelsen. Daddy säger inte ”jag älskar dig för att du är vacker” – och den som läser brevet med den förståelsen tycker jag synd om. Det säger mer om den personens självbild än om Daddy.

Annonser