Etiketter

, , ,

Vi är alla en del av vår historia och vi kan aldrig på något vis veta hur vårt liv skulle ha sett ut om saker och ting hade varit annorlunda. Jag är uppväxt i kärnfamilj. Mamma, pappa, barn. Fram till jag började gymnasiet så fanns det inga skilsmässor i klassen eller umgänget. Varken för mig eller min äldre syster. När vi väl börjat på gymnasiet däremot så var det ett antal skilsmässor bland föräldrarna som väntat tills barnen blivit tillräckligt stora. Jag kommer ihåg att jag hörde om paret som varit ihop sedan hon var 16 år och att de sedan växt ifrån varandra. Jag kommer ihåg att man pratat om att de blivit ihop för tidigt. Och det där bet sig fast hos mig och har påverkat mig en del själv. Jag blev ihop med min sambo strax innan jag fyllde 18 år. Kanske var det för tidigt? Numer har jag väl blivit klokare. Jag inser att det säkert fanns mycket i förhållandet som varit fel. Och jag undrar lite hur mina före detta klasskompisar kände. Var det på tiden, eller blev de arga? Jag hade inte märkt något varken på de vuxna eller mina jämnåriga att det kan ha varit slitningar. Men jag tror att jag är klokare nuförtiden än jag var då. Kanske mer observant helt enkelt. Saker och ting som kommer med livserfarenheter.

Nåväl. Väl på gymnasiet så breddades mitt umgänge. Det var skilsmässobarn med bonussyskon här och där. Min bästa väninna fick en lillasyster när hon var 17 år då pappan hade en ny flickvän 23 år gammal. Sedan var han åtalad för att ha misshandlat henne. Jag kommer inte ihåg hur det gick för honom. Jag vet att min väninna lade en stor del av skulden på den nya flickvännen och hennes beteende. För att inte påverka vår vänskap så valde jag att bara lyssna på det min väninna sa – och inte diskutera det hela. Vid ett tillfälle tidigare hade hon berättat att hennes pappa hade slagit hennes mor en gång. Det var då deras förhållande tog slut. Det satt långt inne (=mycket alkohol) innan hon berättade detta. Och det var en av anledningarna till att jag inte sa så mycket när hon beklagade sig.

Men nåväl, att umgås med min väninna var för mig exotiskt på många sätt. Hon hade så många ”syskon” som hon umgicks med. Styvsyskon från olika förhållanden, och halvsyskon. För henne helt naturligt och för mig kändes det jättekonstigt. Jag tror att min väninna bodde mest hos sin mamma – men var ofta och hälsade på pappan på helgerna. Jag upplevde att de hade en rätt bra relation far och dotter.

Så träffade jag min sambo. Han var också skilsmässobarn. Och han hade två halvsyskon, den äldsta ca 12 år yngre än honom. Det var väl när den äldsta var på väg som skilsmässan blev ett faktum. Det höll väl inte så länge med den nya kvinnan heller för pappan, men det hann bli två barn. Den yngste var 2-3 år när de skildes. Relationen mellan min sambo och hans far var rätt sporadisk från början vad jag förstått.Jag skulle väl säga att det inte var mammans fel. Däremot har väl sambon tyckt att hon varit lite väl negativ mot pappan ibland. Och jag har väl valt att inte diskutera detta heller – så visst har jag väl märkt en viss bitterhet ibland, men oftast har det nog varit fog för det. Och hon har varit noga med att farfadern ska få tid med sina barnbarn de gånger våra barn har varit på besök hos henne. Och när äldste killen var nyfödd och de kom över dagen för att hälsa på så såg hon till att farfadern fick åka med dem. Så jag tycker väl att hon skött sig bra.

Men jag märker en stor skillnad på relationerna mellan min sambos halvbröder och för min sambo och hans far. Halvbröderna bodde hos honom varje helg. Sambon hälsade på hos honom. Det var inte förrän han var arton år som relationerna faktiskt reparerades då intresset för bilar förenade dem. Så de hade rätt bra kontakt ett tag där. Men sedan så flyttade vi ifrån och kontakten blev mer sporadisk. Och det är inte förrän nu som jag verkligen inser hur illa det är. Sambons pappas (halv)syster tog livet av sig efter att ha en obotlig cancer. Hans nya sambo (som han då varit tillsammans med sedan några månader innan jag och sambon träffades) har gått igenom behandlig av bröstcancer. Så jag antar att han har en annan rädsla och känsla för sjukdomen. Dessutom så har han insett att han inte har någon ordentlig relation med sin äldste son. Han är troligen orolig för vad som kan hända. Men det skrämmande är att de är så lika – så att de håller båda två saker inom sig. Sambon vill inte prata om sina känslor. Han vill inte prata om sjukdomen då det känns jobbigt att tänka på det. Det finns fyra personer han kan prata om det med. Ibland kan han prata lite mer även med andra – men så fort han inte orkar med det längre så vill han backa och prata om annat. Men resultatet har varit att fadern bitvis inte har klarat av att prata med sin son. För han klarar inte av att prata om något annat. Så dialogen har varit mellan sambons mor och faderns flickvän ibland.

Och jag undrar där hur saker och ting hade sett ut om sambon hade bott där varannan helg med. Hur hade relationen sett ut då? Hur hade de kunnat hantera dagens situation? Det är saker man aldrig kan få svar på.

Som jag sa, vi har alla vår uppväxt. Jag kommer ihåg att mina föräldrar alltid bråkade. Rent krasst så kan jag väl hålla med mamma i många fall. Men samtidigt, när jag ser tillbaka och numer, så tycker jag att man ska lära sig acceptera den man har relation med. Om man inte kan det utan år ut och år in väljer att klaga på samma sak, så kanske det är bättre att göra processen kort? Varför stanna i en relation? Samtidigt så vet jag alltså att de inte klarar sig utan varandra (mamma skulle till exempel aldrig tänka sig att resa på semester själv – och att se pappa efter mammas olycka visade klart att han är handikappad utan mamma).

Kanske är det deras ständiga bråk som gör att storasyster ibland är menlöst osjälvständig och vill låta hennes man få sista ordet när det är diskussion om barnen? Jag vet att jag själv varit en person med temperament som gärna skrek på sambon från början av vårt förhållande. Tyvärr svarade han inte som han skulle genom att skrika tillbaka, utan han blev mest ledsen. Så då fick jag väl fundera om det fanns bättre sätt att hantera och uttrycka min irritation. Och jag tror jag själv har blivit en bättre människa genom det. Det var inte förrän jag märkte hur obekväm min äldste son blev då han hamnade i en situation där min mamma och pappa bråkade som jag insåg hur mycket jag förändrats – och hur mycket mer harmonisk mina barns miljö är. Och eftersom sonen nu har sett en separation mellan föräldrar till hans kompisar så har detta blivit en realitet, och oro, för honom.

När sambons syskon var små så träffades vi en hel del. Jag tror att jag då pratade mer med den yngste killen än vad min sambo gjorde. Jag minns att han en gång när han var några år bara började prata om hur jobbigt det varit när mamma och pappa skildes. Just detta var så jobbigt för honom. Men samtidigt gav han uttryck för en skräck att han inte skulle få träffa pappan efteråt. Så vad jag förstod så var väl just det här att vara hos pappa en del en godtagbar kompromiss.

Advertisements