Etiketter

Imorgon så läggs sambon in på sjukhuset, och sedan opereras han då på onsdag.Känns så märkligt. Är det redan dags? Det var ju en hel evighet sen när vi fick datumet. Och nu är vi nästan där. Familjen har lite olika sätt att hantera situationen. Vi har varit ärliga och berättat för barnen vad det handlar om. Och storebror har en massa frågor, och förhållningsorder som ska föras vidare till sjukvårdspersonalen. Skär inte i hjärnan! Och jag ska vara noga med att framföra detta. I övrigt så noterar jag att han tyr sig mer till pappa numer. Och att han har börjat sova med gosedjur igen. Sen är han mycket tystlåten. Någon gång så blir han ledsen och gråter, men han vill inte tala om vad det är. Detta hade han redan innan, och det är svårt att veta om det är relaterat eller inte.

Lillebror är hur lugn som helst. Ibland när han ser storebror verkar bekymrad så vecklar han med ihop hela ansiktet till ett bekymmersamt uttryck. Men för honom är allt så enkelt. Pappa ska till doktorn för att bli frisk. Frågan är bara NÄR pappa blir frisk. En fråga vi inte kan svara på, vilket kan förvirra honom en liten stund. Men man blir frisk på sjukhuset så det är lugnt.

Sjuklingen själv har börjat inse att det snart är dags. Och detta skapar stor stress, inte helt konstigt. Tidigare har vi börjat planera sommaren och det har gått bra. Men nu börjar tanken på midsommar oroa honom. Och så oron för det som blir kvar. Dessutom tycks han läst på om operationen och vad det handlar om. Jag vet inte om det ligger något i det han beskriver – och jag väljer att inte forska så mycket på det. Men enligt honom så ska man såga ut en bit av skallbenet. Sedan tar man ut en bit/hela hjärnan eftersom tumören sitter på insidan. Jag skulle själv stressas ordentligt av det. Och jag måste säga att sonens fråga känns mer befogad utifrån detta (vi har inte förklarat ingreppet så mycket för barnen…).

Och så är det jag. Jag tror jag är inne i någon typ av denial. Jag har planerat och strukturerat upp så mycket men jag inser att jag väljer bort att tänka på vissa saker. Typ operationen. Hur det kommer att gå. Jag och sambon har lite olika bilder på hur han kommer vara efter operationen och den första tiden. Hans bild är grönsak. Min bild är att han ligger och är lite trött. I min scenario insåg jag att det inte ens finns bandage runt huvudet. På informationen så talade man om att det kunde bli problem med talcentra så att han varken kan prata ordentligt eller förstå prat alldeles efter operationen. Sambon tolkade detta som att han absolut inte skulle kunna kommunicera. Jag tolkade det som att det kanske är något som skulle kunna hända någon, sannolikheten är liten och skulle självklart inte inträffa för mig och de mina.

Ja, vi får väl se vad som händer. Trots att det känns lite otäckt att vi snart är där så känns det i detta nu ändå skönt. Väntan är snart över och vi kan komma till nästa steg – vad nu detta kommer innebära.

Advertisements